AIK:s Peter Fischerström skickade flera stora skopor skit mot oss hos Björn Ranelids värste fiende.

En sågning som inte förtjänar att gömmas bakom masken hos ”nån sorts wannabee-målvakt”. Vi ringde därför upp Fischer och kollade om han var sugen på att stå för sina ord. Det var han.

Så vi ger er nu stolt: Peter Fischerström sågar Slutspelsbloggen – i Slutspelsbloggen!

”Att vilja läsa om innebandy är lite som att bara ha tre TV-kanaler”. Detta är något jag kom fram till nu i helgen, när jag spenderade två och en halv dag magsjuk, i sängen i mina svärföräldrars lägenhet i stan. Man zappar och zappar, hittar inget men slutar ändå med att titta på något som man tycker är värdelöst. Efter ett tag pallar man inte längre och börjar zappa lite till, i hopp om att årets säsong av ”så ska det låta”, sänds i tiominutersprogram.

Hur mycket måste ett vi, stackars läsare, sukta efter någon form av intressanta innebandynyheter, när vi dagligen förnedrar oss själva då vi damsuger bloggkollen efter något som kan stilla vår hunger.

Innebandyn saknar helt enkelt normal nyhetsrapportering, i riksmedia får man ju vara nöjd om resultatet nämns.

När Aftonbladet gick ut med att de skulle starta sin ”slutspelsblogg”, fick jag i min enfald för mig att jag kanske äntligen skulle få läsa några opartiska matchreferat och kanske till och med någon analys. Aftonbladet är ju faktiskt trots allt en tidning med anställda journalister som förhoppningsvis har någon form av yrkesstolthet och kvalitetskontroll.

En blogg är trots allt bara en blogg, även om en hel del innebandybloggare tycks tro att deras grävande journalistik och knivskarpa argumentation, leder dem raka vägen till Stora journalistpriset. Som sagt var mina förväntningar på Aftonbladet antagligen lite väl höga. Redan dag två och tre var man nere på nyhetsskvaller från 1995, innebandy är en korpidrott och att Micke Karlsson är tjock.

Egentligen är kanske Aftonbladets så kallade ”slutspelsblogg” inte värre än någon annan blogg, de värsta personangreppen, de största felciteringarna och de allra mest överdrivna inläggen hamnar ju faktiskt inte i bloggen, utan rakt ut i tidningen.

Det som faktiskt är riktigt roligt med bloggar är att läsa kommentarerna efteråt. Där hittar man hobbydyslektikerna totalt befriade från ironi eller förmågan att läsa mellan raderna. Det är där folk anonymt, utan någon form av ansvar kan spy ut sina vedervärdigheter. Det är ju faktiskt där de riktigt stora pukkona huserar. Hälften av kommentarerna kan man tyvärr hoppa över direkt, eftersom de kommer från alla ryggdunkande bloggarkollegor.

När Aftonbladet frågade om jag ville såga deras blogg, på deras blogg så tackade jag självklart ja direkt. Tyvärr förändrade detta också hela min syn på bloggen, för vem kan egentligen såga någon som visar en sådan självdistans?

Jag är fullt medveten om att när man på en blogg kritiserar andra bloggar eller bloggare för att vara högtravande eller egenkära, så står man lätt där med ett gäng kulhål i dojjan.

Jag vet att jag kan fimpa datorn eller stänga av TVn om jag inte gillar programmen.

Jag vet men jag kan inte.

Egentligen borde jag ju avsluta med en riktig sågning av Falun istället, det skulle antagligen sätta fart kommentarerna, men jag orkar inte. Det känns för enkelt. Förresten har målgruppen som den provokationen skulle riktat sig till, inte klarat av läsa en så här lång text…

//Fischer