ACTION Månen är hotfullt blodröd när Rico Rodriguez återvänder till sitt fädernesland. Och hans färdsätt är ungefär lika subtilt: stående på vingarna till ett flygplan, med en bazooka i högsta hugg. Från luftvärnskanonerna på marken strömmar ett inverterat, glödande regn medan explosioner briserar till höger och vänster om det vilt krängade planet.

Ur kaos föds ordning, sägs det. Men i ”Just cause”-serien finns bara kaos. Apokalypsartat sådant. Sällan särskilt kontrollerbart. Nästan alltid syndigt underhållande.

Av de första två–tre timmarna att döma är ”Just cause 3” inget undantag. Att glidflyga fram genom bergspass som en kamikaze-ekorre eller mosa militärbaser med tungt bestyckade attackhelikoptrar aktiverar adrenalinsprinklern direkt. Ricos änterhake är fortfarande den bästa James Bond-leksaken James Bond aldrig fått leka med. Med dess hjälp kan jag ta mig uppför skyskrapor i flygande fart, men också koppla samman saker i spelvärlden. Djur, bilar och propagandaskyltar kan bindas ihop till en enorm julgran – vilket förstås slutar med att allt sprängs i luften. Kryddar du dessutom med sprängmedlet som skjuts iväg som en raket när det antänds blir anrättningen än mer pikant.

Men ibland blir det uppenbart att inte ens utvecklarna, svenska Avalanche, själva kan tygla allt detta kaos när det behövs. Som i uppdraget där jag ska eskortera en datorstyrd jeep genom en mindre krigszon, och fastnar i en checkpoint där bilen reduceras till slagpåse i en hög av pansarvagnar och lastbilar. Först efter sjunde försöket lyckas jeepen undvika armadan av fordon.

Än så länge är det svårt att veta om oberäkneligheten kommer bli en tillgång eller belastning i det färdiga ”Just cause 3”.

En sak kan jag dock förutse här och nu: den 1 december kommer jag än en gång stå bredbent på det där flygplanet och rida röken och elden till mötes.

Jonas Högberg

Missa inga spelnyheter eller trailers – följ Spela på Facebook!