ACTION I minnet var det mycket bättre än så här. En hårt regisserad interaktiv berg-och-dalbana längs matinéäventyrens alla kulisser. Kameran som knuffade en framåt, vidare, snabbare medan bandesignen kollapsade, exploderade och flisades sönder i 360 grader runt Nathan Drake. ”Uncharted”-spelen – i synnerhet tvåan och trean – handlade inte så mycket om att spela ett spel som att spela in en film. När man dog kunde man nästan känna hur Naughty Dog stod där med klappan och väntade på att få ta om.

Hade gillats av Tom Cruise

Indiana Jones och Lara Croft är två uppenbara stilbilder för Nathan Drake, men allt sedan han vaknade i tågvagnen som dinglade utmed ett stup – Tom Cruise hade gillat öppningsscenen i ”Among thieves” – har jag alltid tänkt på John McClane i ”Die hard 2”. ”How can the same shit happen to the same guy twice”-mentaliteten. Slapstick-komiken; när Drake dör – förlåt, måste ta om en scen – gör han det alltid med glimten i ögat.

I minnet ryms också ömheten i fader-son-relationen mellan Drake och följeslagaren Sully. Som kvinnotjusare är Drake förutsägbar, platt och trist – en projektionsyta för den delen av spelpubliken jag ibland har svårt att stå ut med – men kemin mellan senioren och arvtagaren påminner om något man eventuellt skulle kunna kalla kärlek.

Pisksnärtsnabb uppdatering

Så jag borde naturligtvis aldrig ha spelat ”The Nathan Drake collection”, som består av Playstation 3-trilogin, minus multiplayer.

Jag är väl medveten om hur många det är som för ena handen mot könet när de hör att några av PS3-erans snyggaste spel nu sminkats upp i full hd och levereras i pisksnärtsnabba 60 bildrutor per sekund. Själv tycker jag bara det är beklagligt att vi förväntas bedöma den här samlingen efter hur högupplösta texturer palmbladen har.

Jag applåderar studion Bluepoint för att de skött restaureringen varsamt lika mycket som jag sörjer att Naughty Dog slarvat bort möjligheten att ge oss något med lite substans. När Valve gav ut ”The orange box” hade de fyllt ”Half-life 2”-banorna med kommentarspår som gav en unik inblick i dess tillkomst, för att inte tala om hur de paketerade hela klabbet med ett litet spel som heter ”Portal”.

Vad får vi här? Ett sketet speedrunläge och några nya svårighetsgrader. Tro mig, det är inte direkt några skatter Nathan Drake hade riskerat livet för.

Lika svårt som att sova blundande

Tyvärr blir man inte på bättre humör av att spela själva trilogin igen. Minnet ljög visserligen inte, men det hade visst förträngt alla långtråkiga shootersekvenser där den annars så charmante Drake förbyts till en renodlad massmördare; något han tar med samma klackspark som allt annat. Pusslen, å sin sida, är ungefär lika prövande som att blunda när man sover.

Poängen med ”The Nathan Drake collection” var naturligtvis att fylla det tomrum som uppstod när Naughty Dog och Sony insåg att de måste skjuta ”Uncharted 4: A thief’s end” på framtiden. Förhoppningsvis innebär förseningen att den verkliga debuten på Playstation 4 kan matcha minnesbilden av Nathan Drakes storhetstid.

Peter Ottsjö