MUSIK Det briljanta med de rytmbaserade plastinstrumentspel som höll på att ta över våra liv under den andra halvan av förra decenniet var att det löjeväckande i att låtsas ”rocka världen” med en underdimensionerad fejk-Fender inte hade ett dugg med saken att göra.

Genrens enorma genomslag kunde snarare kokas ner till det faktum att kärnan i ”Guitar hero”- och ”Rock band”-spelen också var kärnan i det de försökte imitera. De lyckades kommunicera känslan av att fullständigt gå upp i en rytm – av att interagera med musik – genom ett redskap, ett instrument. Då spelade det mindre roll om gitarrhalsen man krampaktigt greppade om var gjord av rosenträ eller hårdplast, eller hur mycket rock ’n’ roll det egentligen kändes att gigga med arga lägenhetsgrannar som enda publik.

Du kunde ändå inte undvika att förhäxas av själva spelmekaniken.

Nostalgisk syssla

Den där oantastliga kärnan är förstås intakt även när Harmonix fem år senare återvänder med den svåra fjärde ”Rock band”-skivan, samt med ambitionen att återigen göra tv-spelsmusicerande till spelgenren på allas läppar. Tyvärr dröjer det inte särskilt länge innan man inser att det aldrig kommer att hända.

Att spela ”Rock band 4” är nämligen främst en nostalgisk sysselsättning, under vilken man mest kommer på sig själv med att undra om FRA-lagen verkligen trätt i kraft ännu. Nästan allt är exakt som man minns det: man samlar vänner runt tv-bordet, gör instrumenten spelfärdiga och väljer mellan förutstakade turnéer i karriärsläget, kortare sets där man får rösta om vad man ska lira härnäst eller enstaka låtar. Musiken drar igång och från ovansidan av tv-skärmen börjar en strid ström av röda, gula, blåa, gröna och orangea markörer dirigera den lilla vardagsrumsorkestern. Easy är fortfarande så lätt att en dövblind inte skulle ha några problem att hänga med. Bortom svårighetsgraderna hard och expert väntar alltjämt en brant sluttande färd ner i avgrunden, med alla dess millisekundsnabba prövningar av reaktionsförmågan – snarare än musikaliteten.

Extremt förutsägbart

Det hela är fortfarande oöverträffad underhållning på förfesten, eller för den tajt sammansvetsade gruppen som nöter noter i timmar i jakt på en bestående highscore-placering.

Men det är också en extremt förutsägbar återlansering av ett koncept som plötsligt börjat kännas äldre än mp3-spelaren.

Anledningen till att återkomsten överhuvudtaget känns motiverad består främst i att den fjärde delen konsoliderat den samlade låtkatalogen ifrån alla tidigare delar i serien till ett enda, över 2000 låtar tungt monster till playlist. Så länge som du äger låtarna ifrån ett tidigare spel i serien, till ett format inom samma konsolfamilj som du spelar ”Rock band 4” på, kan du importera dem till det nya spelet helt kostnadsfritt. På så vis har man effektivt eliminerat behovet av att någonsin släppa fler spel i serien – om än inte behovet av att köpa fler tillbehör. ”De flesta” gamla plastinstrument från Playstation 3- och Xbox 360-eran sägs nämligen fungera till dagens motsvarande format – förutsatt att du lägger ytterligare 2-300 kronor på en så kallad Legacy-adapter.

Trummar och wailar

Man skulle förstås kunna säga att Harmonix i och med denna givmilda hållning uppvisar ett mått av fanservice som skulle kunna få den mest luttrade ”Guitar hero”- och ”Rock band”-nörden att luckra upp lacken på sitt plastinstrument med lyckotårar.

Själv har jag desto svårare att bli berörd.

Medan man sitter där och trummar, plockar, slår an eller wailar som om det vore 2005, -06, -07, -08, -09 eller -10 igen är det nämligen omöjligt att inte känna att väldigt lite hänt. ”Rock band 4” markerar visserligen en nykter tillbakagång till lite enklare instrument efter att realism-boomen kulminerade med den tredje delens sjukligt detaljerade tillbehör. Det är givetvis en fröjd att slippa gitarrer med hundratals krångliga greppbrädeknappar men det känns inte så mycket som ett steg framåt – som ett kliv bakåt för att rätta till gamla misstag. De enda riktiga nyheterna här är att man äntligen lyckats återskapa känslan av att sola över ett komp med en ledgitarr, samt av att sömlöst byta pitch medan man sjunger.

Nya solon

Nya ”freestyle solos” låter dig spela gitarrsolon under låtarna genom att spela vilka toner du vill – samtidigt som du belönas med snygga, förinspelade riff och eftertraktade poängbonusar om du håller dig inom rätt tonart. Med ”freeform melodies” kan en säker sångare istället sjunga vilka toner hen vill, så länge som tonarten blir rätt.

Dessa inslag är förstås välkomna, men det handlar likväl om lättviktiga detaljer. Dessvärre tjänar de mest till att belysa ”Rock band 4”:s brister ännu mer eftersom dessa små nyheter mest får en att undra om det här verkligen kan vara allt.

Vågar mindre än ”Guitar hero”

Medan Harmonix gjort ett ”Rock band” som mer än någonting annat vill rocka minnenas allé har andra tagit fler och större kliv framåt. I kommande ”Guitar hero live” ser till exempel nya utvecklarna Free Style Games ut våga pröva helt nya grepp – med omdanade instrument och fokus på liveinspelade ”hemmakonserter” som grundstomme för multiplayer-delen av spelet.  Det kan förstås bli precis hur dåligt som helst, men Free Style vågar åtminstone göra ett stagedive och sätta sin tilltro till att publiken bär upp dem på deras armar. Om det är något jag saknar från Harmonix så är det den där mentaliteten.

För det är avsaknaden av den som till sist tvingar mig att konstatera att det visserligen svänger en del om ”Rock band 4”.

Men att det inte ens är i närheten av att rocka.

Jakob Svärd