ACTION ”Assassin’s creed: Syndicate” är en exposé över fabriksgolvet då och nu.

Lönnmördarserien har nämligen nått fram till 1860-talets London och det är svårt att inte dra en parellell mellan den då nyligen industrialiserade storstaden och utvecklaren Ubisoft. ”Assassin’s creed”-serien matas ju ut en gång om året enligt samma löpande band-princip som gjorde Storbritannien till en ekonomisk stormakt under 1800-talet.

Men till skillnad från nyttoprodukter som kläder och verktyg är det osunt att industrialisera kultur. Jag började tröttna på ”Assassin’s creed”-seriens tradiga gameplay för flera spel/år sedan, men har ändå funnit saker att gilla i ”Black flag” (sjöslagen) och ”Unity” (grafiken).

Det gäller även ”Syndicate”. Men den här gången har inte nytillskotten det som krävs för att dyrka upp de där extra plustecknen.

London är, precis som 1790-talets Paris i fjolårets ”Unity”, en underskön stad att promenera runt i. Big Ben, Westminister Abbey och Buckingham Palace har alla återskapats med sällan skådad detaljrikedom, men det är minst lika intressant att springa över plåttaken i slumområdena och iaktta arbetarklassen.

Jag rör mig dessutom betydligt snabbare fram i London än i tidigare spel tack vare att jag nu kan köra droskor och klättra uppför fasader med en fiffig änterhake. ”Syndicate” är alltså lika mycket ”Assassin’s creed” som det är ”Grand theft auto V” och ”Batman: Arkham Knight”.

Det är också ovanligt genusmedvetet för att vara ett blockbusterspel. Kvinnor återfinns i skurkarnas led både på toppnivå och bland det patrask man så ofta möter i strid nere på gatorna utan att det är något som helst konstigt med det. Dessutom har Ubisoft inkluderat en transman i karaktärsgalleriet som får samma självklara acceptans från sin omgivning som alla andra.

En annan positiv detalj är att en man och en kvinna delar på huvudrollsansvaret. Jacob och Evie Frye är tvillingar och medlemmar i assassinernas orden på lika villkor. De är också extremt tråkiga båda två. Jacob är hetlevrad och dryg medan Evie dras med ett påfrestande bror duktig-komplex.

Storyn är inte mycket roligare. Har du spelat ett enda ”Assassin’s creed”-spel kan du gissa dig till intrigens ”vändningar” på förhand.

Det som dock skaver mest på mitt tålamod är de lätta och monotona striderna och den klumpiga parkourkontrollen. Ubisoft tycks tro att det räcker med ett årligt stambyte när det gäller gameplay-biten, men i själva verket är spelserien i skriande behov av en helrenovering.

”Assassin’s creed: Syndicate” är, på gott och ont, ett ”Assassin’s creed”-spel. Det är oerhört välgjort – i år avsevärt mer så än förra året ur en rent teknisk synpunkt då ”Syndicate” inte alls är lika buggigt eller glitchigt som ”Unity” – men också förutsägbart och enformigt.

Kanske är det ofrånkomligt när något är fast i den årliga produktionens kretslopp. Kanske är det ofrånkomligt när man väljer att industrialisera kultur.

Jonas Högberg

Missa inga spelnyheter eller trailers – följ Spela på Facebook!