ÄVENTYR ”För att vara oersättlig måste man alltid vara annorlunda”.

Coco Chanel syftade på mode, men hon kunde lika gärna ha pratat om Nintendos designfilosofi fram till och med slutet av 00-talet. Det här var en period då speljätten gjorde en poäng av att avvika från normen och ständigt utmana sig själv med revolutionerande idéer.

De senaste åren har Nintendo valt en annan väg framåt. Men kanske skönjs en förändring i ”Zelda: Tri force heroes”. Ett co-op-spel – med modetema.

Likt Gamecube-klassikern ”Zelda: Four swords adventure” kräver ”Tri force heroes” pussel ett genomtänkt lagarbete (den här gången mellan tre spelare istället för fyra). Mycket handlar om att nyttja den så kallade totem-mekaniken på rätt sätt. Om en av spelarna exempelvis har en pilbåge till hands (alla får varsitt föremål i början på en ny bana) och en switch befinner sig högt upp på en avlägsen avsats så måste först någon lyfta upp spelaren med pilbågen, varpå den siste spelaren kan lyfta båda dessa så pilbågsskytten högst upp kan skjuta på switchen.

I vanlig ordning har Nintendo konstruerat en rad finurliga pussel som tar vara på detta nya koncept, men också ett knippe utmaningar som testar treenigheten i gruppen. Hur balanserar man till exempel på en gungbrädeliknande plattformskonstruktion med ett ojämnt antal spelare?

Många av pusslen i ”Tri force heroes” är så briljant invecklade att de får mig att känna mig som en utbrytarkung som försöker frigöra min egen kognitiva förmåga från de kedjor och bojor som Nintendo beslagit den med. Spelsessionerna tenderar dessutom att bli ganska stökiga i och med att tre virriga spelare i lustiga maskeraddräkter (vilka ger en olika förmågor) ofta försöker få gehör för sina idéer samtidigt.

Spelar man lokal co-op går det åtminstone att förklara sina intentioner i realtid. Värre blir det om man spelar online och måste förhålla sig till de symboler Nintendo designat som substitut till röstchattandet. För att inte tala om hur bökigt det är att ta sig an ”Tri force heroes” på egen hand. Du måste hela tiden förflytta din ”ande” mellan de tre avatarerna, vilket inte är helt lätt med tanke på att man måste ner på tryckskärmen och kladda för att använda denna funktion. Det är en gåta att Nintendo inte mappat den till de kvarvarande knapparna, då vissa pussel kräver kvickhet och flexibilitet.

Har du möjlighet att spela ”Tri force heroes” med två vänner på armlängds avstånd är det ett fantastiskt ”Zelda”-spel – speciellt om du är särskilt svag för seriens tempelpussel. Är du däremot mer intresserad av den säregna äventyrskänslan som vanligtvis präglar spelen kommer du bli besviken – eftersom allt är väldigt uppstyrt och mer följer ”Mario”-spelens mall med korta banor efter varandra.

Den som hoppats att ”Tri force heroes” ska kunna stävja den närmast religiösa längtan efter det försenade ”Zelda”-spelet till Wii U gör det med andra ord förgäves.

Men det är en prima parentes – och en påminnelse om att ”Zelda”-serien inte kört i diket bara för att Nintendo gjort det.

Jonas Högberg