Missa inga spelnyheter eller trailers – gilla Spela på Facebook!

---

ÄVENTYR Lara Croft kan kallas mycket: hårdhudad äventyrerska, världsvan välgörare, till synes odödlig ikon. Men mer än något annat är hon en vandrande deux ex machina-katalysator.

Höga fall bromsas upp av grenar och bråte som magiskt befinner sig på rätt ställe, fienderna trycker aldrig på avtryckaren när de har henne mot väggen och alltid är det någon som stiger in med en hjälpande hand när hon eller hennes vänner har det tungt.

”Rise of the tomb raider” är ett extremt tv-speligt tv-spel. Det presenterar osannolika scenarion och erbjuder lika osannolika lösningar. Lara dödar hundra miljoner skurkar, undkommer kollapsande gruvschakt med minsta möjliga marginal och är fullständigt kompromisslös i alla situationer.

Men eventuella logiska luckor hindrar inte ”Rise of the tomb raider” från att framstå som ett friskhetstecken efter den tröttsamt actiontunga, ärligt talat rätt trista ”Tomb raider”-rebooten från 2013. Då var berättandet stelt och tillgjort, spelvärlden överbelamrad med upplåsbara föremål. Uppföljaren är inte radikalt annorlunda – bara bättre.

Lara är ingen duvunge längre, men inte heller den där seriefigursliknande glimten-i-ögat-hjältinnan från de ursprungliga spelen. Det går att relatera till henne. Det går att förstå hennes maniska begär att rentvå sin döda fars namn.

För att kunna åstadkomma det här ger sig Lara iväg till Sibiriens mörkaste avkrokar i jakt på odödlighetens hemlighet. Vad som följer är ännu ett matinéartat äventyr, med allehanda hemliga sällskap och en tusen år gammal stad fångad i is som huvudsakliga ingredienser.

Storyn är intressantare än i föregångaren, men berättas tyvärr med samma plumpa direkt-till-dvd-grepp. Vissa bitar är visserligen väldigt finstämda, som skildringen av det ryska syskonparet som utgör Laras antagonister i dramat. Båda är brutala och manipulativa, men hyser också en rörande syskonkärlek. Letar du efter överraskningar i ”Rise of the tomb raider” är det här den största du kommer finna.

Crystal Dynamics har nämligen inga äss i rockärmen. Med ”Tomb raider”-rebooten i färskt minne vet man precis vad som väntar. Lara rör sig mellan ett flertal mer eller mindre öppna områden där hon kan jaga djur, leta skatter (som märkligt ofta är delar till ett nytt maskingevär eller en användbar klättringsteknik) och skjuta skurkar i huvudet.

”Gravarna” är precis som förra gången sidospår, men numera bättre inkorporerade i spelvärlden. Ibland är det en typiskt pusselfylld underjordisk kammare, ibland ett översvämmat badhus som vid närmare undersökning visar sig vara en uråldrig massgrav. Föga förvånande är spelet som bäst här, när Lara äntligen tillåts ägna sig åt det som seriens titel utlovar.

Faktum är att spelets tveklöst mest spektakulära utsikt gömmer sig i ett av de här områdena: ett tempel som pekar ut mot en ravin och en enorm lodrät vägg där stora flöjtliknande former bildats naturligt i klippan. Vinden blåser hårt och ger upphov till spöklika toner när den virvlar fram genom bergets håligheter.

Men spelet tar sig aldrig efter denna höjdpunkt. ”Rise of the tomb raider” blir inte mer än ett småtrevligt äventyr med många vackra vyer, en del sjyssta pussel och en riktigt cool strid som utspelar sig i ett trähus på en frusen sjö. Men det dras också med ett par otroligt sega sluttimmar där fienderna bara väller fram och man desperat önskar att serien kunde återvända till den tid då Lara Croft var upptäcktsresande arkeolog i första, andra och tredje hand.

Med tanke på att rebooten är det bäst säljande ”Tomb raider”-spelet någonsin är det antagligen en fruktlös nostalgidröm.

Det enda jag kan hoppas på är att en gudomlig kraft griper in och ställer allt till rätta igen.

Jonas Högberg