Missa inga spelnyheter eller trailers – gilla Spela på Facebook!

---

ACTION/FPS I intervju efter intervju har Dice vittnat om att arbetet med ”Star wars”-licensen varit ”en dröm som slagit in” och hur det gett dem ”ett minne för livet”.

Tyvärr kan jag inte riktigt säga detsamma om spelet det resulterat i.

I ”Star wars: Battlefront” får vi en traditionell multiplayer-buffé bestående av nio spellägen med inslag från Pandemics gamla ”Battlefront”-spel, svenskarnas egna ”Battlefield”- serie och ett par rudimentära nyheter. Det är bekymmerslös action där det aldrig är viktigare att kunna sikta bra än att kunna samarbeta hyggligt. Det är rasande snyggt och väldigt underhållande för att vara något av en besvikelse.

De två huvudsakliga spellägena Supremacy och Walker assault är fulla av stora små ögonblick. Som när man jetpack-skuttar mot en kontrollpunkt, lobbar iväg en granat under luftfärden och precis innan man landar ser hur den hyvlar bort de sista flisorna från Luke Skywalkers hälsomätare. Eller som när man i sin Snowspeeder lyckas med konststycket att fästa en vinschkabel vid en enorm AT-AT och sedan gör en dödsföraktande piruett kring densamma för att få den på fall.

Där, och överallt annars, märks det att Dice tagit uppgiften att förvalta den heliga ”Star wars”-mytologin på ett närmast Dödsstjärnan-stort mått av allvar. Banorna som utspelar sig på planeten Endor, med dess täta barrskogsdjungler, gulliga statist-ewoker som kastar småsten i huvudet på en och midjehöga gräs att gömma sig i, är några av de mest påkostade jag sett i ett actionspel. Likaså imponerar Dices eget påhitt, den Islands-influerade vulkanplaneten Sullust, med en estetik som gör att man enkelt kan föreställa sig den i någon av originaltrilogins filmer.

Tyvärr verkar utvecklarnas besatthet vid att vara förlagan trogen inte enbart ha påverkat spelet i positiv bemärkelse. Noggrannheten som lagts vid att återskapa filmernas ikoniska rekvisita in i minsta detalj tycks nämligen ha gjort att utvecklarna, i stunder, glömt bort resten av spelet. Och bortom den nära nog perfekta audiovisuella presentationen gör det ett påfallande lättviktigt intryck.

De enda vapnen, förutom de samlarkortsliknande power-upsen, är ett tiotal blasters som alla avfyrar variationer av samma sorts laser. Här finns inga regelrätta spelarklasser, bara ”traits”-kort som ger knappt märkbara bonusar och låses upp först efter ett tiotal timmar. Parat med det lite mer distanserade skjutandet, där kikarsikten utgör rariteter i arsenalen, skapar det med tiden en känsla av att spela samma strider om och om igen. De är visserligen fartfyllda och roliga ett tag, men saknar det djup som skulle ha kunnat få mig att reservera en plats för dem på hårddisken även efter att ”The force awakens” haft premiär.

Förutom de två spellägen som frontat spelets marknadsföringskampanj, samt det underhållande lilla Droid run, är det en rad ganska anonyma påhitt som bjuds. Chansen att bjuda på lyxigt uppdaterade ”X-wing vs Tie fighter”-rymdstrider försitts genom Fighter squadrons röriga skeppstrider som uteslutande utspelar sig inom synhåll från marken. Heroes vs villains där Han Solo, Leia Organa och Luke Skywalker gör upp mot Boba Fett, Kejsaren och Darth Vader, samt ett antal av deras underhuggare, är i teorin kul. I praktiken utgör det mest ett kvitto på att Dice hade behövt närstudera ”Jedi knight”-spelens dansande dueller ett tag till. De styltiga specialkaraktärerna fungerar hjälpligt i Supremacy och Walker assault, där de välkända ansiktena bara gör korta gästspel som ett slags spelarstyrda power-ups, men blir i sitt eget spelläge bara enerverande. Och som substitut för spelets avsaknad av en riktig kampanj finns här en rad bagatellartade ai-duster där en eller två spelare tävlar i eller hjälps åt att slakta så många huvudlösa icke-spelarkaraktärer som möjligt – men de blir snabbt ungefär lika ”skojiga” som gemene ”Star wars”-meme på nätet.

Dice må ha gjort det snyggaste ”Star wars”-spelet genom tiderna.

Men jag väntar fortfarande på att de ska göra det roligaste.

Jakob Svärd