Missa inga spelnyheter eller trailers – gilla Spela på Facebook!

---

RACING Problemet med att porträttera subkulturer är att de sällan tar hänsyn till åldersgränser och målgrupper. Illegal streetracing låter sig inte tämjas av ”från 12 år”-filter och bredast möjliga demografiska träffyta. Då serveras man nämligen karaktärer som de man måste stå ut med i ”Need for speed”: en samling figurer med så barnsligt språkbruk att deras slang passat bättre i ett barnprogram än under nattliga uppgörelser på den amerikanska västkusten. Ironiskt nog har Electronic Arts och Göteborgsstudion Ghost hyrt in verkliga skådespelare som är helt oförmögna att föreställa verkliga människor.

Och jag hade egentligen inte velat ägna halva den här recensionen åt dem, men förutom de otaliga mellansekvenserna ringer de på mobilen var och varannan minut. Det är som om de aldrig hört talas om att alla – utom pensionärerna då – istället skickar meddelanden nuförtiden.

Evig nattvandring

Jag kan inte påstå att jag kan särskilt mycket om illegal streetracing. Men jag tänker på dödsolyckorna, inte minst den då ”Fast and the furious”-skådisen Paul Walker och en vän kraschade en Porsche i uppemot 150 kilometer i timmen. Jag tänker på att Los Angeles-polisen inrättat en särskild division för att bekämpa fenomenet. Jag tänker att det åtminstone måste finnas en nerv och en risk och en fara som är minst lika attraktiv som ombyggda bilar.

”Need for speed” – själva sinnebilden av mainstream – bryr sig naturligtvis inte om sånt. Det har kallats en reboot och det saknar undertitel för att markera denna omstart, men i själva verket har Ghost bara köpt några av genrens gamla beståndsdelar – mest hämtas från ”Need for speed: Underground” – på begagnatmarknaden och putsat dem blanka med ny grafik. Det är ett racingspel med få – om ens några – nya idéer och fler problem än det finns tävlingar.

Bara det att det är natt hela tiden. Tanken är att det ska bygga trovärdighet kring de illegala racen – samma trovärdighet som spelets rollfigurer omintetgör så fort de öppnar munnen – men den hamnar i konflikt med en av, gissar jag, EA:s viktigaste designprinciper: att spelaren ska ha roligt. Men förutom att både hinder och mötande fordon ibland är omöjliga att upptäcka i tid, och förutom att man måste stirra mer på gps-kartan än på vägen, är det eviga mörkret så kompakt och tröstlöst att ens största problem snart blir d-vitaminbrist. Att Ventura Bay – en öppen region löst baserad på Los Angeles omgivningar, som gjord för vackra solnedgångar – är en av genrens mest ospännande platser genom tiderna beror gissningsvis på att den är mörk, tom och öde. För syns skull har Ghost placerat ut några samlarsaker, men jämfört med Criterions uppfinningsrika sandlådor känns det här lika intressant som att köra bil i en saltöken.

Kräver konstant uppkoppling

Och bara det att det är online hela tiden. ”Need for speed” är ett spel för en spelare – bortsett den pliktskyldiga möjligheten att skicka poänglösa inviter till andra spelare, något de naturligtvis struntar högaktningsfullt i – men fungerar inte utan uppkoppling. Man delar visserligen sitt Ventura Bay med en handfull andra men får aldrig några indikationer på att Ghost ens själva begripit vad det ska tjäna till.

Det säger kanske något att Need for Speed är som allra bäst när man är i garaget, när man får designa sin bil efter tycke och smak både invändigt och utvändigt. Här finns idéer som hört hemma i ett bättre spel: inte minst att man kan bygga om sin bil efter vilken körstil man föredrar. Man köper prylar på andrahandsmarknaden, drar i finkalibrerade reglage och det ger faktiskt rejäl effekt på bilarnas köregenskaper. Faktum är att Ghost säkert vill att jag hälsar att de designat spelet så att man kan spela kampanjen fem olika gånger: en för varje distinkt spelstil.

Sömniga poliser

Men det tänker jag inte göra, eftersom racingen är så himla trist. Gummibands-ai:n är så flagrant att den borde användas som avskräckande exempel i framtida datavetenskapsundervisning. Time trial-loppen har en så generös deadline att man hinner köra ett varv runt jorden utan att missa den. ”Need for speed” har även en hel hoper driftingtävlingar i olika varianter, men det enda de lyckas med är att kännas som en och samma.

Jag höll nästan på att glömma att det finns poliser i Ventura Bay. De dyker upp ibland, slår på sina blåljus och anstränger sig motvilligt för att ta upp jakten. Kanske har de också genomskådat ”Need for speed”. Ett spel som tror att illegal streetracing bara är snedvridna kepsar och fistbumps. Och en reboot som nu betyder att det ordet förlorat all betydelse.

Peter Ottsjö