Missa inga spelnyheter eller trailers – gilla Spela på Facebook!

---

SKRÄCK Norska Funcom är inget stort namn i spelvärlden. Ändå hör studion till de bästa världsskapare vi har. Med rötterna i äventyrsspelet ”Dreamfall” blommade den här talangen för ett par år sedan ut i onlinerollspelet ”The secret world”, där skräckberättelser, myter och konspirationer möts i en mörkare version av vår egen värld. ”The secret world” är fortfarande ett av de bästa onlinerollspelen någonsin – just för att det vågar vara annorlunda. Men det är tyvärr också ett av de mest underskattade. Rapporterna om Funcoms ekonomiska problem har duggat tätt den senaste tiden.

Jag har många gånger känt viss bitterhet över att historierna som utgör ”The secret worlds” quests är så bra, och att andra än mmo-spelare inte får ta del av dem. Ett antal av dem skulle räcka som stoff för egna fristående spel. Vilket bara gör ”The park”, det första av fristående spel som utspelas i universumet från ”The secret world”, till en ännu gladare överraskning.

Skräcktemat till trots är ”The park” en rätt stillsam upplevelse. Och ja, upplevelse är nog rätt ord här, snarare än spel. Tankarna går närmast till ”Dear Esther”, det hyllade experimentet där man stillsamt utforskade en ö och sitt eget förflutna, som väckte debatt om vad som egentligen kan kallas ett spel.

I ”The park” är skådeplatsen ett nedsläckt nöjesfält, fyllt av sorg och plågat av tidigare tragiska händelser. Huvudpersonen är en kvinna som springer in efter sin son när parken precis stängt – men i jakten på honom möts möts hon av sina egna mörka tankar och parkens manifesterade minnen av mordiska maskotar i gulliga dräkter.

Inledningsvis känns ”The park” frustrerande linjärt. Om man springer genom ett nedsläckt nöjesfält i jakt på sin son tar man sig knappast tid att sätta sig och åka berg-och-dalbana, men Funcom kräver att man interagerar med de olika inslagen i tur och ordning. När det väl är etablerat att det är så man måste spela blir åkturen dock mjukare, och vägen mot det obehagliga slutet mer naturlig. Och när man väl kommer fram till slutet bevisar Funcom åter vilka skickliga berättare de är – berättare som inte viker för några ämnen, hur obehagliga de än må vara.

Med ungefär 70 procent psykologisk skräck, 20 procent hoppa till-effekter och 10 procent clownfobi lyckas Funcom få till en välsmakande cocktail av fasa. ”The park” må vara en bagatell i spelväg, en kort glimt av mörkret i den ständiga strömmen av neonupplysta storspel. Många kommer antagligen också ha synpunkter på att det klockar in på strax under två timmar, lite beroende på hur man spelar. Men man kan lika gärna tycka att fler spelskapare borde nöja sig med att säga det de vill säga, utan utfyllnad. Och när Funcom faktiskt har sagt det de vill säga med ”The park” och eftertexterna rullar lämnas jag med torr mun och en svidande klump i magen.

Magnus Eriksson