Missa inga spelnyheter eller trailers – gilla Spela på Facebook!

---

ACTION Tio minuter är ingenting. Men det kan också vara en evighet.

Som en illustration på det här gillar komikern Louis CK att peka ut hur vansinnigt det är att kritisera väntetider på flygplatser. Han menar att dagens människor är en samling bortskämda idioter när de knorrar om att tvingas vänta en stund för att få ta del av ”det mirakel som är mänskligt flygande”.

Tur för honom att han inte är gamer. Vill man ha en ännu tydligare illustration av mänsklighetens gnällighet är det nämligen till spelvärlden man ska vända sig.

I takt med att spelen blivit allt mer tekniskt avancerade – och allt mer fantastiska – har buggarna och glitcharna multiplicerats. Vilket i sin tur lett till svavelosande svador från gamers som tycker att det är hutlöst att behöva vänta 24 timmar på en lanseringspatch.

Själv ursäktar jag gärna grafikbuggar och onlineproblem om jag ser tillräckligt stor potential i ett spel. Men när jag tvingas vänta tio minuter på att ”Just cause 3” ska ladda om en checkpoint mitt i ett storyuppdrag inser jag att även jag har mina gränser.

När det här händer har de flesta andra laddningstider legat på två, tre minuter och jag råkat ut för ett flertal buggar som slängt ut mig ur spelet. Till skillnad från vad många pc-spelare säger sig ha erfarit upplever jag dock inga grafiska malörer eller ens dippar i bilduppdateringen under min session med spelet på Playstation 4. Allt flyter problemfritt – när jag väl får spela.

Och när jag får det är det svårt att gnälla. ”Just cause 3” är en fryntlig och färggrann Medelhavssemester där man aldrig behöver oroa sig för att hacka tänder om solen går i moln. Inte när explosionerna ständigt briserar till höger och vänster om protagonisten Rico Rodriguez. Den här gången har han återvänt till sitt fiktiva fädernesland Medici för att avsätta den härligt serietidningsonda diktatorn Di Ravello. Rico backas upp av den roligt skrivna forskaren Dimah, som visar att även kvinnor kan agera virriga vetenskapsmän med bravur. I övrigt är karaktärsgalleriet ganska slätstruket och storyn en småputtrig angelägenhet.

Men vad gör det när man får spränga saker hejvilt och glida fram likt en kryssningsmissil i luften?

Ricos fantastiska änterhake och medföljande fallskärm har blivit ännu lite smidigare att hantera i ”Just cause 3”, och kompletteras nu av en smått magisk wingsuit. Att få fälla ut den nya glidardräktens vingar och störtdyka nerför ett lummigt berg mot en militäranläggning vid dess fot får mig att känna mig som en majestätisk örn i jakt på småvilt. Skjutandet och fordonsstyrandet är habilt – även om bilkörandet känns lite väl trögt – men det är lätt att förstå varför Avalanche Studios prioriterat de luftburna lekarna.

Med det sagt känns det lite märkligt att man tvingas frita så många samhällen på Medici genom att upprepade gånger spränga Di Ravello-statyer, rensa polisstationer på skurkar och riva ner propagandaskällande högtalare. Markburna sysslor som gärna hade fått blandas upp med mer vertikalt hålligång.

För när ”Just cause 3” håller sig i luften och Rico bazookabombar stridsvagnskonvojer från sin fallskärm är det värt alla laddningstider i världen.

Eller som Louis CK uttrycker det:

– Alla som flyger borde konstant skrika ”Oh my God! Wow!”

Vilket är ungefär precis vad man gör i ”Just cause 3”.

Jonas Högberg