Missa inga spelnyheter eller trailers – gilla Spela på Facebook!

---

ROLLSPEL Att läsa triviasektionen för ”Super Mario bros”-filmen på Imdb är som att titta ner i en överfull kloak. Så mycket skit, så mycket elände, så mycket att skämmas för å regissörernas vägnar.

Bob Hoskins och John Leguizamo – som spelade Mario och Luigi – ska ha ogillat inspelningarna så mycket att de tillbringade stora delar av dem berusade. Manuset skrevs om från dag till dag. Så gott som alla inblandade tycks ha hatat regissörsparet, inklusive deras egen agent.

Och nu kan allt det där vara på väg att hända igen. Enligt vissa rykten vill Hollywood-mogulerna göra ett nytt försök med Mario – och Nintendo tycks, mot allt bättre vetande i världen, inte vara odelat negativt inställda.

Så för att avvärja en potentiell katastrof tänkte jag nu föreslå filmmakarna följande: skygga inte för materialet som redan finns. Närmare bestämt ”Mario & Luigi: Paper jam bros” – ett makalöst litet spel som inte skulle skämmas för sig på vita duken.

Spelet inleds med att Luigi klantar till det igen och råkar öppna boken som leder till ”Paper Mario”-spelens värld. Ett par sekunder senare har papperstunna karaktärer och kulisser strösslats över det Svampriket som färgstark konfetti. Ett till synes trivsamt tillskott – tills man inser att det nu finns två versioner av Bowser, och att koopakungarna planerar att göra gemensam sak. Mario, Luigi och Paper Mario tvingas därmed ut på vägarna för att göra det de gör bäst: rädda prinsessor och råka i trubbel på de mest charmiga sätt.

Studion Alphadream har alltid haft en ganska otacksam uppgift med sina ”Mario & Luigi”-spel. De ska gestalta och ge liv åt ett persongalleri som knappt har något större djup än sina pappersmotsvarigheter i ”Paper Mario”. Och ändå lyckas utvecklarna varje gång göra guld av sand.

I ”Paper jam bros” driver de som vanligt skamlöst med den nervsvage Luigi, samtidigt som Peach får göra sin frustration över sin roll som ”damsel in distress” hörd. Tonen blir dessutom oväntat mörk när tusenfotingen Wiggler gör entré.

Dialogerna är inspirerade och väldigt roliga, det finns en myriad av utmärkta minispel, och de omgångsbaserade rollspelsstriderna är bättre än någonsin. Precis som vanligt kan den reflexsnabbe undvika eller kontra alla fiendeangrepp, och det finns även ett rikt utbud av knasiga superattacker. Man blåser upp jätteballonger, spelar squash med fienderna och fallskärmsrusar mot en måltavla i en vindtunnel. En väldigt fin detalj är att rörmokartrion själva kommer på alla sina specialförmågor – bland annat en mullvadsborr, en totempålekonstruktion och en tung hammarattack – när de ställs inför nya knepiga hinder i själva spelvärlden.

Allt det här bildar under­lag för ett alldeles fantas­tiskt spel. Som för en gångs skull faktiskt förtjänar att bli mer än bara ett spel.

Jonas Högberg