Missa inga spelnyheter eller trailers – gilla Spela på Facebook!

---

ROLLSPEL Ledsen, alla ni som gav det (med visst fog) tokhyllade ”Divinity: Original sin” en kortlivad chans innan ni slet ut det ur skivläsaren: ”Enhanced edition” betyder inte att Larian Studios magnum opus blivit det minsta lättare att ta till sig.

Men det är ändå svårt att påstå att ”Divinity” inte gjort sig förtjänt av denna andra chans. Spelet gjorde aldrig särskilt mycket väsen av sig utanför rena rollspelskretsar, men anses av vissa vara något av det bästa genren gett upphov till det senaste decenniet.

Jag önskar att jag kunde påstå mig tillhöra dem. Men hur mycket jag än vill älska ”Divinity: Original sin” vägrar det låta mig. Stämningen är underbart fantasy-töntig, dialogerna charmigt högfärdiga (men också pepprade med riktigt fånig humor): kom inte hit och förvänta dig ett modernt, cinematiskt epos med finstämda känslosträngar. Det här är ett i dubbel bemärkelse klassiskt hardcore-rollspel, som uteslutande spelas ur fågelperspektiv och där poängen är att man ska frossa i statistik och så kallad lore snarare än att curlas fram längs en bombastisk Hollywood-inspirerad berättelse.

Problemet är bara att man faktiskt vill bli curlad ibland. ”Divinity” är verkligen en underbar bekantskap när (mot ganska många odds) lyckas hamna i en välbalanserad strid – det vill säga en där man inte är dödsdömd innan ”Fight”-vinjetten ens uppenbarat sig på skärmen. Att med nöd och näppe lyckas mosa motståndet i co-op är en fenomenal fröjd, karaktärsklasserna med tillhörande skills möjliggör fascinerande strategier (varav den roligaste är att dränka halva slagfältet i olja och sedan tända eld på det), och gränssnittet är åtminstone passabelt. Men den förvirrande uppdragsstrukturen, som vägrar leda en i rätt riktning för att istället tvinga en att genomlida maratonlånga dialoger (hur charmiga de än må vara emallanåt) för att få minsta hint om hur man ska avancera i storyn för att äntligen få kötta vidare, är fortfarande som ett rivjärn mot nerverna.