Missa inga spelnyheter eller trailers – gilla Spela på Facebook!

---

SHOOT ’EM UP ”Sju spänn låter som ett lågt pris tills man sitter med en Iphone full av bitmärken”, skrev jag en gång om Vlambeers ökänt hårdnackade ”Super crate box”.

Fyra år senare sitter jag här igen – millimeter från att ta en tugga av min Macbook efter att än en gång ha fallit offer för det nukleära ödelandets jättemaskar och beväpnade mutanter.

Man kan inte anklaga Vlambeer från att avvika vad de är bäst på. Utöver den klyschigt pixliga grafiken har visserligen ”Nuclear throne” ingenting alls gemensamt med just ”Super crate box” – förutom svårighetsgraden. Det här är en i raden av brutala roguelikes som ploppat upp i ”Binding of Isaacs” kölvatten. Settingen är ungefär lika unik den: civilisationen har frätts bort från jordens yta, kvar återstår bara ökenrostad ödemark som befolkas av den sorts varelser som befolkade H P Lovecrafts mardrömmar (nej, inte färgade människor).

I praktiken ränner man – i rollen som en av flera olika mutanter med olika boosts (bättre hälsa, mer ammo, möjligheten att resa en sköld, et cetera) runt på små framslumpade arenor och blastar allt i sin väg, tills allt i ens väg lyckas förhindra en från att fortsätta göra det.

Det är en sinnessjukt hetsig men trots allt ganska trivsam liten resa mot atomtronen, den sorts upplevelse man knappt kan slita sig från trots att varje förlupet liv driver en ungefär en kilometer närmare avgrundens rand.

Om du är rätt sorts spelare för ”Nuclear throne” hivade du ner det i Steam-inkorgen ungefär tre ord in i den här recensionen.

Men lita på mig: se till att salta och peppra din Macbook efter behag innan du börjar spela.