Missa inga spelnyheter eller trailers – gilla Spela på Facebook!

---

På morgonen den 13 mars 2014 tog Joel Green sitt sista andetag. Han var fem år gammal.

Atypisk teratoid rhabdoid tumör är en sorts elakartad cancer som nästan enbart drabbar småbarn. Den bildar tumörer i hjärnan eller längs det centrala nervsystemet. Tumörer som sedan växer snabbt och våldsamt.

Joel fick sin diagnos strax efter sin första födelsedag. Hans pappa, Ryan Green, mindes hur tumören satt där som någonting stort och otäckt och kastade sin drakliknande skugga över röntgenbilderna. Joel hade varit sjuk i flera veckor vid det laget. Han kunde inte gå, inte sova. Han spydde upp vätska och magsyra och grät nätterna i ända.

Under de kommande fyra åren skulle cancern komma att bli en naturlig del av Joels vardag. Uppväxten tillbringades i operationssalar, i sjukhussängar och på specialistkliniker. Sjukdomen gjorde det svårt för honom att gå. Den lämnade honom delvis döv och temporärt blind.

Vid två tillfällen sattes Joel på palliativ vård – vars syfte inte är att försöka bota en sjukdom, utan istället garantera en viss livskvalitet så långt det är möjligt. Båda gånger beräknades det att han bara hade några veckor kvar att leva. Båda gånger överlevde han.

Belyser de små ögonblicken

Jag träffade Ryan Green i Los Angeles bara några månader innan Joel dog. Ryan hade vid det laget ägnat ett år åt att skapa ”That dragon, cancer” – en interaktiv hyllning till Joel.

– Det här är en berättelse som fortfarande håller på att skrivas. Vi skriver om våra erfarenheter, och för mig är det väldigt viktigt att vi skriver medan vi är mitt uppe i dem, för jag vill inte utge mig för att ha några svar, sa Ryan Green då.

– De gav Joel några veckor kvar att leva den första gången han sattes på palliativ vård. Vi har genomlevt tretton tumörer under de tre år som gått sedan dess. De trodde att den allra första som kom tillbaka skulle ta honom, men den betedde sig inte som den borde ha gjort. Tiden vi har tillsammans med honom är en gåva. Den har varit totalt oväntad.

Om det är en insikt du ska bära med dig när du börjar spela vad som är det mest självutlämnande datorspelet någonsin är det just det här. ”That dragon, cancer” handlar om det fulaste i hela världen, men det är ett vackert spel. Optimistiskt och livsbejakande trots sina mardrömslika teman. Det berättar för oss att livet är kort och oberäkneligt och försöker rikta vår uppmärksamhet mot de små ögonblicken. De som egentligen spelar allra störst roll.

Vackra metaforer

I spelets öppningsscen matar Joel ankor i en damm. Han tycker om att kasta i brödbitar i vattnet och se de nyfikna fåglarna simma fram och glufsa i sig dem. Hans bröder undrar varför han ännu inte kan prata, trots att han nästan är fem år. Ryan förklarar för dem att sjukdomen innebär att Joel är lite efter normala barn.

Skuggan av en drake avtecknas plötsligt över marken. Kameran lyfter och flyger över land och hav för att slutligen landa i ett tyst och stilla sjukhusrum. Ryan sitter i en gungstol med Joel sovandes mot sitt bröst. Vid sidan av dem hänger en självlysande grön påse full av cellgifter som långsamt töms in i sonens kropp. Ett larm börjar tjuta och tycks indikera att behandlingen är över. Ryan famlar för att hitta rätt knapp på maskinen intill honom. Han vill stänga av oljudet innan Joel vaknar.

Ryan flyttar sig från stolen bort till sängen, där han en kort stund somnar med sin son i famnen. Han drömmer mardrömmar den natten om hur Joel, hållandes ett knippe uppblåsta gummihandskar som fungerar som ballonger, svävar upp i rymden och bort mot en silverfärgad måne. Ett stråk av svarta, taggiga tumörliknande objekt dyker plötsligt upp och spärrar vägen för honom. En efter en smäller de ballongerna för honom och Joel störtar.

När jag säger att ”That dragon, cancer” är ett vackert spel så menar jag det även bokstavligen. Karaktärerna byggs upp av kantiga lågpolygonmodeller som saknar definierande anletsdrag. De har inga ögon eller munnar, trots att de har dialog och röster. Tanken är att spelarna ska kunna projicera känslor på de tomma ansiktena.

På samma sätt är Joels värld byggd med simpla objekt och varma, mjuka färger. Det är svårt att få en känsla av tid. Spelet rör sig fram och tillbaka mellan platser och ögonblick utan att ge någon självklar röd tråd. Poängen är karaktärsporträtten snarare än att berätta en sammanhängande historia. Och för varje scen blir gestalterna lite tydligare.

Tendensen i spelvärlden är ofta att kommunicera just genom metaforer. Spelen representerar en sorts flykt från verkligheten, både för spelarna och de som skapar spelen. ”That dragon, cancer” gör tvärtom. Det här är ett spel som bjuder in andra att ta del av Ryans och hans familjs erfarenheter från verkliga livet. Den djupare debatten i spelvärlden har i åratal handlar om att vi behöver fler spel som har konstnärliga ambitioner, men ”That dragon, cancer” visar oss att den är missriktad. Vad vi behöver är fler spel med mänskliga värden.

En överväldigande upplevelse

Den emotionella slagkraften i ”That dragon, cancer” är överväldigande, även för mig som provspelat det på förhand och därmed hade en aning om vad som skulle komma.

Under en scen som skildrar en särskilt tung natt på ett sjukhus (denna natt skulle komma att ge Ryan inspirationen för spelet) skriker Joel oavbrutet i sex timmar. När Ryan försöker ge honom någonting att dricka spyr han upp det igen. När Ryan sätter ner honom i spjälsängen börjar han slå huvudet mot gallret, gång på gång. Det finns någonting där inne som gör ont och hindrar honom från att sova.

Den här scenen kommunicerar en slags maktlöshet som är ständigt närvarande i berättelsen. Spel brukar presentera ett övergripande problem som ska lösas, men i ”That dragon, cancer” finns det inga mirakelkurer. Det går inte att bota cancern eller få Joel att må bättre. Vi vet redan att sagan inte har ett lyckligt slut.

Samtidigt står den här scenen i kontrast till det mesta av spelet i övrigt. Att få ett spel om dödlig småbarnscancer att framstå som ömsint och vackert är inte lätt, men det är precis vad Ryan och hans medhjälpare har gjort. Det vilar en slags trygghet över hela inramningen. Någonting som säger att det här inte existerar bara för att utnyttja dig emotionellt medan du spelar. Det är inte vad det handlar om. Spelet undviker inte ämnen bara för att de är svåra, men ytterst är det här inte ett spel om cancer. Det är ett spel om Joel och den kärlek han ständigt var omgiven av. Det är en hyllning till en son och en bror som berättar för oss att stora saker går att finna i små, vardagliga ögonblick.

Det påpekar, precis som Ryan gjorde, att den tid vi har tillsammans är en gåva, oavsett hur kort den är.