SKRÄCK När två främlingar möts på ett tåg kan magi uppstå. Eller som i ”Resident evil zeros” fall: en kalkon.

Nyutgåvan ger visserligen denna kalkon en krispigt högupplöst yta som gör den förvånansvärt enkel att få ner även efter 14 år. Spelet, vars handling leder fram till originalets ikoniska herrgårdsvistelse, var en hyfsat kompetent prequel när det först släpptes 2002. Och dess centrala idé – att filtrera de obskyra ”Resident evil”-pusslen genom ett slags rudimentär ”singleplayer-co-op”, där spelaren ögonblickligen kunde växla mellan de två huvudkaraktärerna – var så tekniskt ambitiös att den inte gick att förverkliga på det tilltänkta formatet Nintendo 64.

Det här förklarar varför så mycket av ”Resident evil zero” känns som eviga loopar av att vänta på att utvecklarna ska bränna av sitt Gamecube-krävande partytrick och triumferande slå sig för bröstet varje gång det, hör och häpna, fungerar. Men det förklarar inte varför Capcom förlade så stora delar av showen till tråkiga forskningskomplex och dassiga fabriker.

Den inledande timmen ombord på det skenande Ecliptic Express har en brandrökstjock atmosfär som får en att andas stötvis medan man pusslar och skjuter sig genom de vagt upplysta kupéerna. I de förrenderade tåginteriörerna har spelet en nästan lika iögonfallande detaljrikedom som ”Syberia” eller ”Grim fandango”, och det hela känns – likt herrgården – som en unikt kuslig spelmiljö. När det sedan, efter en både bildlig och bokstavlig krasch, skiftar fokus till gråa betongkorridorer och rostskadade metallgolv tappar det mycket av sin stämning och sitt driv.

Särskilt chockerande blir det hela, vid sidan av ens duster mot den trassliga spelkontrollen och det begränsade inventory-systemet, aldrig. Trots att de virusinfekterade monstrositeterna fått betydande ansiktslyft har avståndet mellan spelaren och den uråldriga speldesignen – med dess parodiska dialoger, saktmodiga tempo och utdaterade ”zombiegubben-i-lådan”-effekter – blivit betydande.

Ändå påverkar det inte ens vilja att fortsätta spela i negativ bemärkelse så mycket som man skulle kunna tro.

”Resident evil zero” var det sista spelet i serien som verkligen firade sitt ursprung. Det tar tid på sig, anfaller dig från vinklar som du på grund av kameran inte alltid kan ana dig till på förhand och ursäktar inte sin knepiga logik. Det gör den högupplösta nyutgåvan till ett intressant retrospektiv i en tid då publiken inte längre tillåter utvecklare att skapa psykologisk skräck baserad på ett spels begränsningar.

Även om ingen skulle klandra dig om du hoppade av tåget i farten och begav dig raka vägen till herrgården.