Missa inga spelnyheter eller trailers – gilla Spela på Facebook!

---

ÄVENTYR ”The life aquatic with Steve Zissou”. ”Super metroid”. ”Shadow of the colossus”.

Om du älskar de här sakerna lika mycket som jag är egentligen resten av den här texten överflödig. ”The aquatic adventure of the last human” har nämligen kört in en nål fäst vid en fet röd tråd genom alla tre.

Det Göteborgsutvecklade spelet viger estetiken från ”Life aquatic” med typen av tvådimensionell action som kommit att kallas ”metroidvania” efter sina två mest framträdande företrädare: ”Metroid” och ”Castlevania”. Dessutom lyckas det elegant med att väva in de två definierande dragen från Fumito Uedas kolossdödarepos i det här upplägget: en enorm, öppen värld som är nästan tom på fiender bortsett från de jättelika bossar som du stöter på här och var. Precis som i ”Shadow of the colossus” är dessa bossar unika och minnesvärda, och världen runtomkring dem förmedlar ett slags melankoli som dröjer sig kvar i hjärtat ett bra tag efteråt.

Berättelsen handlar om ett rymdskepp som slungas framåt i tiden genom ett maskhål och landar på en planet som sedan länge är tom på mänskligt liv. Ett tjockt hölje av is täcker dess yta, och under isen finns ett hav som täcker spillrorna av den värld vi lämnat efter oss. Utvecklarna YCJY försöker bädda in teman om miljöförstörelse och masskonsumtion i spelet – med varierande resultat. Det finns amatormässigt skrivna holotapes som bidrar med anekdotiska skildringar av hur saker och ting såg ut precis innan mänsklighetens fall, och för det allra mesta reducerar de bara det storslagna intrycket. Spelet kommunicerar redan alldeles utmärkt utan ord.

Det vilar en förstörd skönhet över omgivningarna. Hela spelet är egentligen en mood piece vars emotionella punch levereras via hisnande vyer fulla av söndersmulade civilisationer, böljande rev av sjögräs och färgsprakande havsvarelser. Men det finns någonting annat här också: en känsla av att det är vi själva som är inkräktarna i den här världen. Och den här känslan fortsätter att växa i magtrakten ju längre ned i havsdjupen man tränger. Samtidigt känns det som om den motarbetas lite av ett upplägg som glatt ger dig achievements för att skjuta flora och fauna.

”The aquatic adventure of the last human” är ett spel som är väldigt rikt på identitet. Det begår några klassiska misstag (vikten av att ha en ordentlig kartlayout i såna här spel lärde vi oss redan efter första ”Metroid”) men lyckas samtidigt med att tangera flera av sina förebilders stora styrkor. Och med tanke på att dessa förebilder räknas till tidernas mest minnesvärda spelupplevelser är det ingen liten bedrift.