Under vinjetten ”gamergate” fick spelvärlden sin första politiska folkrörelse – beväpnad med högafflar och ett brinnande hat för feminism.

De slogs för att avslöja mystiska konspirationer och befria mediet från pk-fasoner.

Ett år senare kan vi konstatera att det blev precis tvärtom.

2014 var året då jag började skämmas för att jag jobbar med tv-spel.

Under hela mitt yrkesliv har jag hållit huvudet högt medan jag vadat igenom all skit som omvärlden dränkt spelkulturen i. Jag är ett barn av 90-talet, då mediadreven rasade mot ”Mortal kombat”, ”Doom” och dylika ”mördarsimulatorer”. Det fostrade mig att hugga mot halspulsådern så fort någon ens höjde ett varnande finger åt vårt håll. Som alla andra gamers hade jag lärt mig att det var vi mot dem.

2014 blev det istället vi mot oss själva.

Medan speljournalister slogs utåt för tv-spelens rätt att betraktas som en fullgod kulturform hade nämligen missnöjet börjat jäsa i skuggorna. Spelvärlden har visserligen alltid varit en virtuell fristad för människor som inte känt sig hemma i verkligheten, som inte velat gå vidare till ”mognare” intressen bara för att betraktas som normala. Men det blev snabbt tydligt att det fanns gränser för gästfriheten. Mer konservativt lagda spelare kände sig överkörda när deras politiska frizon ”ockuperades” av krafter som propagerade för ideal som mångfald och jämlikhet. Dessa spelare brydde sig inte alls om att vinna etablissemangets respekt – helt enkelt för att de aldrig haft någon respekt för etablissemanget själva.

Det var något så banalt som ett blogginlägg av en bitter ex-pojkvän som till slut fick krutdurken att detonera. I inlägget anklagades spelutvecklaren Zoe Quinn för att ha legat med en journalist i utbyte mot positiv bevakning. När påståendena visade sig sakna grund var det redan för sent. Den vackra fasad som vi andra byggt upp för att dölja spelvärldens skönhetsfläckar hade rämnat. Ut störtade en tsunami av hat, hot, hämndporr – och konspirationsteorier.

Kanske borde vi inte ha varit överraskade. Enligt Rob Brotherthons bok ”Suspicious minds” är den stora gåtan inte varför det finns så många konspirationsteorier i världen, utan varför det inte finns fler. Våra hjärnor är nämligen programmerade att smälta ner oöverskådliga sammanhang till små hanterbara munsbitar, oavsett om resultatet faktiskt är representativt för verkligheten. Utan att vi märker det uppstår mentala genvägar som får våra hjärnor att koppla ihop helt orelaterade händelser, och tänka att allt som sker i världen följer en mer eller mindre konkret plan – helt enkelt för att det blir lättare att hantera verkligheten på det sättet. Det påminner om det psykologiska fenomen som gör att vi ser roliga gubbar och fluffiga kaniner i molnen. Genom att instinktivt se konkreta symboler även i abstrakta mönster blir vi bättre på att identifiera eventuella hot, och får på så vis ett evolutionärt överläge.

I spelvärldens fall handlade dessa synvillor dock inte om roliga gubbar och fluffiga kaniner, utan om lömska åsiktspoliser och feminister som sprider pk-terror och censur omkring sig. Plötsligt började folk inbilla sig att kvinnliga spelutvecklare vill reducera manliga gamers till andra klassens medborgare. Att män i spelvärlden avhumaniseras på samma sätt som judarna under Hitler. Att spelmedia och tunga aktörer i branschen bildar politiskt korrekta åsiktskabaler bakom ryggen på konsumenterna.

Och då var denna kreativa verklighetsuppfattning ändå ett av de mindre extrema uttrycken för ”gamergate”, som folkstormen kom att kallas. Ett diffust drev som i ”etikens” namn stack sina högafflar i allt som ens doftade social aktivism, och snart blev en öronbedövande kraft i spelkretsar på sociala medier.

Så öronbedövande att den också nådde ut till en mer otippad, och allt annat än road, publik högt uppe på läktarplats. Plötsligt fick traditionella dagstidningar en anledning att damma av sina 90-talistiska nidbilder av spelvärlden. ”Om det här fortsätter kan hela mediet gå tillbaka till sina rötter som ett tidsfördriv för barn”, konstaterade New York Times, som fick medhåll av bland andra New Yorker och The Guardian. Även svenska medier, som efter ”Minecraft” och ”Battlefield” vant sig vid att beskriva spelbranschen som en nationell stolthet, svämmade över av förbryllade rapporter om gamergates våldsamma framfart.

Lynchmobben hade lyckats stånga sig rakt in i rampljuset. Men när den väl stod där uppnådde den inget annat än att att överrösta sig själv. Medan ”gamergaters” ylade sina anklagelser i mun på varandra fokuserade en förfärad omvärld på de hot om våldtäkt och regelrätta massakrer som rörelsen gjort sig ökänd för, riktade mot inflytelserika spelfeminister som Zoe Quinn och Anita Sarkeesian.

Man insåg att det nog var dags att uppdatera de där gamla nidbilderna. Nu förknippades spel inte längre med technicolor-färgat trams eller pubertalt splatter – utan med konservativa hysteriker som fyllde sina Twitter-flöden med 140 tecken långa konspirationsteorier, och vars språkbruk skulle få Kringlan Svensson att rodna.

Om man ska vaska fram något slags avsikt bakom allt detta oväsen tycks den ha varit att eliminera den politiska laddningen i spelvärlden. Att slippa få journalisters synpunkter ”nedtryckta i halsen”, som det ofta kallats. Att skrämma bort alla som insisterat på att spel inte existerar i ett vakuum, och därför inte kan fortsätta fokusera på samma manliga tonårspublik samtidigt som den faktiska kundbasen bara blir mer och mer mångfacetterad. Samt att kalibrera om spelmedias och storföretagens pk-skadade moraliska kompasser (under den flitigt parodierade parollen ”det handlar om etik inom speljournalistiken”).

Så här ett år efter att den värsta stormen lagt sig kan vi konstatera att det blev precis tvärtom.

Utvecklare efter utvecklare har vänt sig åt andra hållet och istället omfamnat mångfald, hbtq-frågor och kvinnlig representation. Inte av sitt hjärtas godhet, utan för att det är vad marknaden vill ha. Det är bara det att det inte hade klarnat förrän gamergate slogs in som en kil mellan den breda, spräckliga spelpubliken och foliehattarna i periferin.

Hat, hot och konspirationsteorier fortsatte frodas under 2015 också. Jag tror inte särskilt många kvinnliga journalister skulle beskriva det som ett skonsamt år. Men den tryckande känslan av att spelvärlden fått en ny, permanent och potentiellt livsfarlig stormakt har försvunnit. (En majoritet av fåtalet gamergate-rubriker på senare tid har handlat om den planerade filmen baserad på Zoe Quinns liv, där Scarlett Johanson ryktas spela huvudrollen.) Och vi som faktiskt tycker att etik inom speljournalistiken är ett viktigt ämne har åter kunnat lyfta upp mutresor och andra suspekta samrören mellan utgivare och recensenter, istället för huruvida Anita Sarkeesian är en hora.

Kriget, i den mån det alls existerade, är över. Och nu när dammet lagt sig har en ny världsordning börjat breda ut sig. Istället för att avslöja en dunkel pakt mellan spelbransch och -media råkade gamergate rikta en strålkastare mot de trakasserier som i synnerhet kvinnor inom spelkulturen får utstå. Och istället för att försvinna från allmänhetens radar, eller gå ett mer makabert öde till mötes, har Anita Sarkeesian och Zoe Quinn blivit mainstream-kändisar som bjudits in för att sprida sin gospel av alla från Stephen Colbert och CNN till FN.

De där foliehattarna finns fortfarande kvar, fullt övertygade om att de är på väg att vinna. Men för oss andra kommer gamergate vara ett ungefär lika aktuellt samtalsämne under 2016 som ”Gangnam style”.