Missa inga spelnyheter eller trailers – gilla Spela på Facebook!

---

SKRÄCK För ungefär sju år sedan släppte Remiguisz Michalski ett litet indiemästerverk som han kallade för ”Downfall”. Nu släpper han det igen.

Michalski skapade från början sitt spel med hjälp av gratisverktyget Adventure Game Studio. Grafiken var handritad, skev och lågupplöst. Spelmomenten var trots sin pekaklicka-natur förvånansvärt våldsamma. Berättelsen tog upp ämnen som mentalsjukdomar, ”feederism”, ätstörningar samt barnmisshandel, och fogade in dem i en klassisk spökhistoria.

Det var den typen av spel som inget respektabelt spelföretag skulle ha utvecklat. Valve avböjde att ge ut det på Steam med motiveringen att det var olämpligt för deras publik (ironiskt nog är det de som nu publicerar remaken). Men ur den fultecknade råheten uppstod någonting briljant. Michalski lekte med det visuella som ett slags förlängning av karaktärernas eget perspektiv. Han föste dem fram genom en värld som stundtals föreföll verklig, stundtals kändes som en mardröm. ”Downfall” nystade, ett efter ett, upp alla de rädslor och trauman som plågade protagonisten, Joe Davis, medan han tvingade sig fram mellan halvsanningar och halvplatser – utrymmen som inte borde existera men gör det ändå – i jakt på sin fru, som mystiskt hade försvunnit under natten efter att de tagit in på ett gammalt skamfilat hotell benäget på en ort som inte fanns på kartan.

När jag pratade med Michalski berättade han att han vid tillfället arbetade som vårdare på ett hem för mentalsjuka utanför London. Han hade ägnat nätterna åt att lyssna på Porcupine Tree och koda ”Downfall” medan patienterna sov. Delar av dialogen baserades på möten med folk som led av schizofreni. Även miljöerna blev en inspiration för många av spelets visuella teman. Han upplevde döden på nära håll så många gånger att det kändes som om den satt i väggarna omkring honom.

Remaken av ”Downfall” är ett ännu mer imponerande verk än originalet. Precis som i Remiguisz Michalskis förra spel ”The cat lady” blandar grafiken den här gången handritade bakgrunder och manipulerade, svartvita foton med klickar av färg. Det är ett unikt, surrealistiskt bildspråk som jag aldrig har sett användas utanför de små interaktiva mardrömmar Michalski skapar – och det är inte minst synnerligen effektivt. Det kryper in under skinnet på karaktärerna och vänder ut och in på dem mentalt (och ibland fysiskt). Det ingjuter en trevande känsla av utsatthet snarare än skräckblandad panik, en känsla som spelet lyckas bibehålla rakt igenom.

Precis som i ”The cat lady” används den här gången en sidscrollande vy där de objekt eller omgivningar som går att interagera med märks ut med symboler på skärmen när du närmar dig dem. Det är mer som ”The walking dead” än klassiskt pekaklicka i det här avseendet. Poängen är inte att placera hinder i din väg i form av ändlösa pixeljakter, utan att atmosfären ska göra att du drar dig för att avancera framåt.

Nyutgåvan bygger vidare på den estetik som Michalski under åren har utvecklat och ser till att den vision han hade för originalet blommar ut. Det är den typen av spel där det är svårt att skriva någonting i detalj om storyn utan att spoila den, men narrativet speglar resten av upplevelsen. Den är trevande och suggestiv och drivs ofta framåt genom omgivningarna. Och när karaktärerna inte längre kan lita på vad de ser omkring sig kan du inte heller längre lita på berättelsen. Det är också i de ögonblicken som den är som allra mest fängslande.

”Downfall” är ett spel som förtjänade en remake, och det här är ett spel som förtjänar att vara en remake av ”Downfall”.