Missa inga spelnyheter eller trailers – gilla Spela på Facebook!

---

ÄVENTYR I skuggan av Pearl Harbor är det ingen som minns Fort Stevens. Det är en militärbas belägen strax utanför lilla staden Astoria i nordvästra hörnet av USA. Natten den 21 juni 1942 smög sig en japansk ubåt så nära att Fort Stevens blev den enda militära anläggning att attackeras på det amerikanska fastlandet under andra världskriget.

Men det där har åtminstone blivit en fotnot i historieböckerna. Spöket som fortfarande stryker omkring runt basens artilleribatteri nämns inte ens. Istället får man leta efter sanningen på sajter med öppet sinne och avslappnad inställning till parapsykologi. Eller så kan man spela ”Oxenfree”.

Night School Studios är en ny amerikansk oberoende studio som vet hur man berättar en mörk saga; medarbetarna kommer både från Disney och Telltale, gänget bakom ”The walking dead”. Idén till debuten fick Night School när grundaren Sean Krankel besökte just Astoria och tog del av ortsbefolkningens gamla skrönor.

Den charmiga staden – som ligger som en liten flik över Columbiaflodens mynning mot Stilla Havet – utgör dessutom en sträng av Sean Krankels popkulturella dna: det var där filmen ”Goonies – dödskallegänget” spelades in i mitten på 80-talet. Tillsammans med ”Gremlins”, ”ET” och ”Tillbaka till framtiden” skapade ”Goonies” – alla filmerna producerade av Steven Spielberg-grundade Amblin Entertainment – en ny genre: ”förundran & fara”. Det är iallafall vad Krankel själv anser. Och det är i den kategorien man kan sortera in ”Oxenfree”.

En sommareftermiddag har fem ungdomar tagit färjan över viken. Destinationen är lägereldspartyt på stranden på en övergiven ö. Med sig har de inte bara sprit och haschkakor, utan också gott om tonårsångest, sinsemellan pågående konflikter och obearbetade trauman. Som en extra krydda till dessa teen terror-klichéer har gänget släpat med den radio som, om man skruvar fram vissa frekvenser på vissa platser på ön, sägs ge dess lyssnare kalla kårar. Ja, ni hör ju vartåt det barkar.

Ändå vore det en gnutta missvisande att – som Sean Krankel redan gjort – kalla ”Oxenfree” en tonårsthriller. Som spel betraktat är det snarare en lika delar läskig och mysig promenadsimulator. Föreställ dig den ”walk and talk”-teknik ”Vita huset”-regissören Thomas Schlamme upphöjde till en konstart – fast i en jadetintad dockhusvärld målad med vattenfärg. De interaktiva elementen börjar och slutar vid att röra apostlahästarna i olika väderstreck samtidigt som man hetsväljer bland tidsbegränsade dialogrutor. Här finns inga pussel, inga game over-skärmar, inga anspråk på äventyrsgenrens gamla traditioner, vilket för vissa säkert är mer skrämmande än öns alla hemligheter.

Det som däremot är finns är – med spelens mått mätt förvisso – ovanligt välskriven dialog, om än inte helt övertygande levererad av röstskådespelare som helt uppenbart är mycket äldre än karaktärerna de ska föreställa. ”Oxenfree” är en coming of age-berättelse, lika mycket en twilight zone mellan barndom och vuxenliv som de parallelldimensioner man då och då stöter på medan kvällen på ön snabbt övergår i en lång olustig natt. I sina bästa stunder – både berättarmässigt och designmässigt – leker Night School med spelens troper genom att låta Alex, spelarens rollfigur, spela om samma parti en gång till, medveten om att hon alldeles nyss varit med om precis samma sak.

Det dröjer naturligtvis inte länge innan hon och vännerna på ön inser att de måste ta sig därifrån. Men innan gryningen hunnit anlända har de kanske kommit till samma slutsats som lokalbefolkningen i Astoria: att spöken finns.