Så där, något sent på pucken konstaterar även den här bloggen att Jonas Frögren fick fyra matchers (tre plus en) avstängning för sin armbågstackling på Max Friberg. Inte oväntat – tre plus en är standard att dela ut för disciplinnämnden.

Min syn? En otroligt schysst tackling som ändå blir ful i slutändan.

Så här är det. När Jonas Frögren (som är känd för att vara hård men rättvis) går ut för att tackla Max Friberg finns det ingenting i kroppsspråket som tyder på att han är på väg dit för att skada ynglingen. Han går ut rejält, möter upp Friberg från rätt sida och utdelar en ordentlig bröstvärmare. Men. Pang. Armbågen träffar huvudet.

Det finns en enkel anledning till det. När du går in och sätter upp en kille mot sargen för att få stopp på honom går du in med axeln och får därför din armbåge framför både dig och spelaren du trycker fast. Det är en naturlig rörelse och det är så kroppen ergonomiskt är uppbyggd.

I det här fallet är Max Friberg snuskigt hal och lyckas i sista sekund åla sig förbi ”Fröggas” axel och… då sitter armbågen rätt i plytet,  i stället för framför, på den stackars forwarden. Det blir så klart en jäkla smäll och det ska så klart bestraffas.

Med det vill jag ha sagt att det ibland inte blir som det är tänkt. I det här fallet är själva tacklingen schysst, om det nu inte hade varit för att Max Friberg var lite halare, lite snabbare, än vad Jonas Frögren räknade ut på vägen till sargen. Och så blir det ibland, det är trots allt hockey och det är trots allt beslut som ska fattas på några tiondelar.

Det gör också sporten intressant, en hundradel kan vara skillnaden mellan en fantastisk tackling och en inställd Thailandsresa.

Mitt tips är att disciplinnämnden ska försöka fokusera mer på om ”brottslingen” har uppsåt att skada eller faktiskt försöker sätta en ren tackling i de situationer som hamnar på deras bord. Oftast ser man en markant skillnad även om det är svårt att få tillgång till spelarens tanke tiondelen innan han slår till.

/ Stålnacke