Jag har precis som ni noterat kritiken mot Dick Axelssons fysiska status under hösten. Allt började med den där årliga plåtningen med lagfoto och individuella kort som sen går ut till media, företag och vad det nu kan vara. Och när väl karusellen är i gång är det svårt att få den att stanna.

Jag tänkte inte orda så mycket mer om det, utan på sätt och vis ska vi egentligen vara glada för att han väljer stranden, om han nu gör det, före gymmet och löparspåret under sommaren. För en Dick Axelsson i brutal fysisk form skulle vara en bra NHL-spelare.

Ni såg väl dragningen i kväll? Ni har väl sett tidigare matcher vad han kan hitta på när han nu börjar komma i gång efter sin operation?

Det finns några få spelare som i dagens elitserie kan hantera en puck och göra en konstform av det. Fredrik Bremberg är en, Dick Axelsson en annan.

I takt med att NHL plockar över fler spelare och KHL:s expansion blir också lirarna i elitserien allt färre och vi får fler och fler grovjobbare som har grymma fysiska värden men som hanterar en puck på samma sätt som jag hanterar en stekpanna.

Det blir inte naturligt. De försöker och försöker men pucken vill inte riktigt göra som hjärnan, kroppen och klubban säger. Däremot är de fantastiska på att ligga i skottlinjen, att göra det som tränaren vill se och att göra alla byten för lagets bästa.

Såna egenskaper är också en konstform, precis som Dick Axelssons eller Fredrik Brembergs känsliga handleder. Men det måste finnas olika typer av spelare, alla kan inte vara stöpta i samma form. Då hade sporten till slut blivit urtråkig.

Så jag vill fortsätta se Dick Axelsson sitta hemma och spela tv-spel och sen bjuda publiken på både det ena och det andra. Jag vill också se Jimmie Ölvestad fortsätta gnugga, Ilkka Heikkinen skjuta och Yared Hagos täcka skott.

Det ger mixen, det ger produkten som jag vill ha. Och då är jag också mer än nöjd.

/ Stålnacke