Först och främst var det viktigaste den här kvällen det som skedde innan nedsläpp i Kinnarps Arena i Jönköping: cermonin när Stefan Livs tröja hissades upp i taket var vacker, tårfylld och värdig. Man önskar av hela sitt hjärta att Stefan själv skulle fått vara med om denna tillställning och att den hade fått vänta ett antal år.

Men den var otroligt fin och HV71 har gjort ett fantastiskt arbete ända sen den dagen som han och hans lagkamrater i Lokomotiv Jaroslavl tragiskt omkom i flygolyckan i Ryssland.

Att HV sen går in och förlorar mot tabelljumbon Timrå har en kväll som denna ingen större betydelse. Det finns viktigare saker i livet än poäng och tabellplaceringar – denna kväll var tillägnad Stefan Liv.

Alltid saknad. Aldrig glömd.

***

Lite om kvällens matcher, eller snarare om den på Hovet, måste jag nämna. Det blev ingen Harald Lückner-effekt för Linköping, inte denna gång i alla fall. Det såg väl ut som det har sett ut under stora delar av säsongen: energilöst, tempofattigt och ofarligt.

Har spelarna i Linköping som haft framgångsrika karriärer helt plötsligt fått dieselben samtidigt? Det ser så ut, men jag har en egen analys av situationen.

Då måste jag dra en parallel till min egna fantastiska karriär som innehöll tio säsonger i lag på nedre halvan av division I. Jag var med andra ord inte supervass men jag hävdade mig helt okej på den nivån och gjorde en del poäng.

Under min sista säsong var allt mitt spel borta. Jag som hade levt på ett hyfsat tryck i åkningen genom mittzon blev då uppäten av motståndarnas backar. Jag börde fundera, jag började analysera, men jag hittade inga svar.

Jag var bättre tränad än någonsin, jag var tryggare med pucken och jag kände mig helt enkelt i jäkligt bra form. Då kom jag på det – jag var inte segare, det var de unga killarna som hade blivit ännu snabbare. Där någonstans gick det upp för mig att hockeyn inte alls var likadan som när jag hade min topp något år tidigare.

De stora bågarna var borta, likaså kontrollerade uppspel och lag som ställde upp och väntade i mittzon. Inte ens i power play kunde man stå och såsa med pucken och leta snygga passningar. Fan… nu bara kör alla.

Och där någonstans tror jag att vi hittar Linköpings problem. Det finns många äldre skickliga spelare som gillar att ha puck och att på så sätt kontrollera spelet och bestämma tempot. Men i dag fungerar det inte så, i dag är det laget som jobbar hårdast och kan göra mest skada i motståndarnas spel som också vinner matcher.

Kan jag ha en poäng i det här? Att Hlavac, Hlinka, Johansson och grabbarna inte klarar av att hantera den nya sortens spel? Eller är jag helt fel ute i mitt resonemang?

Det är som bekant svårt att lära en gammal hund sitta.

/ Stålnacke