Inlägg av DÖDARN

Avslut

av DÖDARN

Många är ni som följt mig genom åren. Jag tackar ödmjukast för den tid ni givit mig i utbyte för mina ord. Och likaså för det vi lyckats skapa tillsammans. För utan läsare finns det inga skribenter.

Det har varit ett nöje att skriva i sällskap av mina kära kollegor; kollegor som kommit och gått. Ni kommer att vara saknade. Men nu är det dags för mig att gå vidare och jag önskar mina Superblogg-vänner och -kollegor all lycka och framgång i framtiden.

Någon hungrig själ kommer att fylla mina fötter här i Superbloggen. Vem det blir återstår att se.

Detta inlägg är i synnerhet avsett att tacka för mig och den tid och uppmärksamhet som givits här på Aftonbladet.

Ord är överflödiga och ett officiellt farväl av poker-Sverige finns att läsa i ComeOn!-bloggen.

/DÖDARN

”Projektet”

av DÖDARN

För er som följt min ComeOn!-blogg vet ni att jag gång och igen retats med begreppet ”projektet”. Detta hemlighetsfulla ord, vars innebörd jag så länge vägrat att avslöja. De är få som känner till det; endast familj, släkt och nära vänner. Men sen tar det stopp. Nu är äntligen er tid också kommen, kära läsare. Men i synnerhet ska ni veta att jag väljer att avslöja projektet för er, eftersom jag efter alla dessa år av skrivande kommit att betrakta er alla som just vänner. Måhända jag inte har träffat er, eller åtminstone bara en handfull av ett hav av tusental, men ni är en del av DÖDARNS slaskarliv. Utan er hade det inte funnits någon DÖDARN. Då hade han varit en anonym och vilsen (före detta) grinder som inte vetat hur och var han skulle kanalisera alla sina smäckra one-liners. Men också väljer jag att presentera projektet för er, eftersom projektet utan er vore fullkomligt värdelöst.

Detta ökända projekts första hjul sattes i rullning i början av maj förra året. Sedan dess har över tusen timmar ägnats med sikte på högklassiga resultat. Och det ser bra ut. So far, so good.

Men låt oss spola tillbaka klockan. Det var i Buenos Aires förra året. Kanin och jag hade just kommit dit och blivit varma i kläderna (och långöronen i hans fall). Mailen gick på halvfart för vi var där för att äta vattnande smaskiga världsmästarstekar och bli rånade så att vi kunde släpa med oss lite coola resminnen hem. When in Rome…

Tillbaka på rummet efter en lång dags sightseeing tog jag ett ögonblicks paus i semestrandet för att kolla min email. I inboxen låg, förutom alla tröttsamma beundrarbrev från fotomodeller (sluta skriva, jag är upptagen har jag ju sagt! Mamma mia…), ett brev från en avsändare vars namn klingade bekant.

fredrik nygård
Foto av: Jocke Berglund.

Fredrik Nygård stod det, ett namn som skulle få de flesta spelintresserade skandinaver som inte legat under mediadrevets stenar att dra öronen åt sig. Själv hade jag nyligen vaknat upp under min varma sten och hade dålig kläm på vem denne herre var. Kanske var det tur, för annars hade projektet måhända inte sett dagens ljus.

Denne man är ett svartlistat namn i stora delar av poker-Sverige, inom vilket han också skördat många namnkunniga offer. Det är ett namn som väcker känslor och debatt. Många kommer med säkerhet att ställa sig kritiska till att jag valt att arbeta med honom. Men jag ser potentialer i detta projekt.

Fredrik Nygård är, för er som låg bredvid mig och snarkade under stenarna, en av Skandinaviens mest okända och beryktade spelbedragare. Han är speltorsk de luxe och har på sin resa mot guldgröna kasinoframgångar röjt över fyrahundra offer på ett tiotal miljoner kronor. Några kom undan billigt, med fyr- och femsiffriga näsbrännare. Andra skinnade han på miljonbelopp. Därpå, frälst av samvetet i sitt virrvarr av dålig spelkarma, har självmordsförsöken avlöst varandra. Han försökte till och med en sista gång, i juni 2012; en månad efter att vår konversation tog vid.

I emailet redogjorde han för vem han var och sina ambitioner. Han berättade att han levt ett minst sagt sjukt liv och att han har lika sjuka historier och erfarenheter som han vill berätta för världen. Och på vilket sätt delar man metodiskt gross av information bättre än via…

… en bok!

Fredrik skickade redan i mitten av 2000-talet hemmasnickrade provkapitel till en handfull förlag. Hans texter refuserades. ”Texterna håller inte måttet.”, förklarade de. Men däremot dissades inte konceptet som några tungviktare inom svensk förlagsverksamhet föll för. ”Att ge ut en historia som denna är vi väldigt intresserade av.”, var ett av Sveriges namnkunnigaste förlags exakta ord. Men hjälp behövdes utifrån för att få ner allt i välskriven pränt. Och så hittade han mig, Sveriges dödligaste DÖDARN.

Spontant lät jag mig smickras över förfrågningen, men kände att det där med att skriva böcker är ett alltför stort projekt. Jag bad om att få återkomma för att tänka igenom det noggrant i några veckor. Att säga nej direkt är inte min stil. Alla intressanta idéer är värda en seriös övervägning. Och så kom Kanin och jag hem till Europa igen, blekare än när vi åkte hemifrån. Geniknölarna gnuggades flitigt och jag diskuterade med nära om ett eventuellt antagandes för- och nackdelar. Till slut bestämde jag mig. Jag var rätt man för jobbet!

Fredrik flög över till London från sin hembygd Oslo. Jag hade vid det laget hunnit förbereda mig väl och läsa på om denne spelkretsarnas egen Brutus – en sådan typ som upprätthåller branschens dåliga rykte. Måndag morgon skulle vi ses. Där stod han, i andra änden av den alltid lika övertrafikerade Oxford Circus-korsningen, där vi bestämt träff utanför antislask-H&M.

Efter en lång kaffe där vi lärde känna varandra lite bättre satte arbetet igång. Efter en veckas fulla dagar hade jag vad jag behövde för att komma igång: femtio inspelade intervjutimmar! Fredrik for åter till Tomteland (också känt som Norge) och mitt verkliga arbete tog vid.

Det är ingen lätt uppgift att skriva en biografi om någon annan, det kan jag lova! Men det visste jag redan på förhand. Dessa två raka dygn av intervjutimmar skulle skrivas ner i pränt som en detaljerad form av anteckningar (vilket blev 103 A4-sidor, Times New Roman storlek 11), organiseras och kategoriseras för att sedan börja om på nytt.

Jag har i dagsläget kommit långt med projektet som hittills inbegriper några mycket genomarbetade provkapitel. På mitt år av regelbundet arbete har jag lagt ner en bra bit över tusen timmar. När vi får kontrakt på boken är omkring hälften av arbetet gjort. Den återstående hälften torde ta mindre tid, eftersom jag vid detta lag autodidaktiskt lärt mig effektivast möjliga process samt kommer att kunna tillägna boken än mer fokus och tid.

I denna tilltänkta bok kommer läsaren att få följa Fredrik; denna spelmissbrukare, bedragare och självmordskandidat ifrån hans egna perspektiv – direkt från hans egna skalle fast med en DÖDARN-twist och -tolkning på helheten. Mitt främsta mål är att fånga en så precis känsla av vem Fredrik Nygård är som möjligt, fast med mina ord. Likaså ämnar vi att presentera en ocensurerad och sanningsenlig bild av hans historia. Och jag får ge Fredrik kredd för att ha varit mycket öppen och ärlig och på intet vis förskönande eller förmildrande av redan så kritiska och känsliga händelser. Han vänder rätt och slätt ut och in på sitt eget liv och erkänner all skuld han åsamkat sin omgivning.

I denna tilltänkta bok, avsedd inte bara för spelare, utan för alla – gamla som unga, speltorskar som frimärkssamlare, får läsaren följa Fredrik från barndomen till vuxen ålder. Det är en resa där läsaren får följa hur det kan gå så snett för en person som växt upp i ett kristet och tryggt hem och försedd med alla förutsättningar för framgång. Hur man kan sträcka sig till att lura folk på allt de äger, inklusive sin egen familj. I vuxen ålder, vilket är bokens absoluta huvudpart, följs han på sina minst sagt sjuka spelturer jorden runt. Ena dagen tät från vinststreaker och nästa dag hemlös i Vegas och intagen på psyk för att dagen därpå vara highroller igen – och allt på manipulerade utlånares bekostnad.

I denna tilltänkta bok får läsaren inte bara följa ett samvetslöst spelkorståg och hur tankarna går när man blåser någon, utan får också lära känna Fredrik på riktigt, vilka demoner som satte onda hjul i rullning, varför det eskalerade och hur han egentligen känner sig inombords. Är han verkligen ett samvetslöst monster eller bor det en människa också i honom – eller är han en blandning av båda?

Fredrik är ett kontroversiellt ämne. Nu har jag delgivit er projektet och vad det innebär. Nu vill jag höra vad du tycker. Detta är den enda gång någonsin som jag uppmanar alla, sleepers i synnerhet, att tycka till. Ni har fått texter, nu vill jag också få en rad.

Mitt bloggandes sluttamp pågår högtidligen och huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.

/DÖDARN

Superbloggen-DÖDARN.png

Genombrottsåret, del 6

av DÖDARN

Det var februari och en Lund-kompis som jag lärde känna vid cash game-borden på Crown i Melbourne och jag begav oss till Deauville för att lira EPT:n.

Vi var där i nästan en vecka och kan som matglufsglad låta påtala att någon av den kontinuerligt godaste mat jag ätit i mitt liv var på ett litet hak just här.

Main gick sådär och jag spelade mestadels som en kråka. Jag hade ingen aning om hur man skulle spela liveturneringar.

Däremot visste jag hur man skulle spela fullrings-sit and go:er. De spelades med olika inköp. Jag valde de med €100 i inköp. Det var old school och vinnaren vann allt. Jag spelade sju stycken och vann fem av dem. I den sjätte kom jag trea efter en dåligt riktad tregatsbluff och i den sjunde rök jag som femma.

Jag lämnade den lilla franska byn på västkusten och kom hem med än större självförtroende som fick utlopp online. Vid detta lag växte rullen stadigt och den första månaden online sedan Australien-reträtten vann jag hiskeliga 170,000 kronor. Det var en sanslös summa då (och är det fortfarande). Hela min omgivning stod paff över bedriften.

Men det var ingen one hit wonder-månad och resultaten lät sig staplas på hög.

Hela dagarna spelade jag poker. Och den tid som inte ägnades åt att spela ägnades istället åt att fila på strategier. Livet gick ut på att tänka, äta och drömma poker. Det var ett gott liv och poker var en rätt som gärna intogs till både frukost, lunch och middag.

Jag saknar det där livet. Det måste jag erkänna. Jag saknar det mycket. Det låg nån ständig Disney-mystik i luften och jag tänker ofta på dessa gyllene dagar.

Tiden gick och jag närmade mig slutet av min era som tonåring.

Den 22 maj, en vecka före min tjugoårsdag, satte en milstolpes session igång. Någon gång in på småtimmarna var jag färdig och det spratt i hela kroppen. Ingen var vaken att dela stunden med. Det fick bli imorgon.

Jag var 19 år och 51 veckor gammal och hade just spelat in min första miljon. En lång, tanig snorunge med konstig frilla som bodde hemma. Min årskull trilskades med lumpen, småkneg och skola. Själv var jag miljonär. Det var en märklig och mäktig känsla värd tiofaldigt mitt resultat.

Mitt bloggandes sluttamp pågår högtidligen och huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.

/DÖDARN

Superbloggen-DÖDARN.png

Genombrottsåret, del 5

av DÖDARN

Knappt hann jag hem och vända förrän nya äventyr skulle ta vid. En kompis och jag hade sedan våren spikat och bokat en två månader lång Australien-resa med extrastopp i Bangkok och Auckland.

Under dessa två månader spelade jag en del. Jag hade just gått upp till $5-10. Långa, oförglömliga veckor spenderade vi i Sydney, Melbourne och Brisbane och två tre dagar i veckan ställde jag klockan på åtta på morgonen och begav mig ut till på förhand funna internetcaféer. Grusets i ögonen och två grader sänkt kroppstemperatur från alltför tidiga morgnar gjorde ont i en av södra Sveriges mest morgontrötta individer.

Men inte ville jag låta spelandet gå på bekostnad av värdefull kompis- och restid. Nej, dagarna var tillägnade viktigare saker. Zoo, Glady’s bio och sånt.

Efter en månad drog jag ner på spelpassen. Det gick för trögt och jag kunde inte riktigt slappna av på de stökiga och kalla internetcaféerna. Inte heller tyckte jag om tanken att spela mot klockan. Jag spelar avsevärt sämre när jag inte kan spela så länge jag vill. Att dessutom behöva betala avgift också för varje förlustsession irriterade. Poker är ett av få arbeten där det kan kosta pengar att gå till jobbet – i dubbel bemärkelse!

Jag fortsatte med sporadiska sessioner men drog överlag ner rejält på pokern för att istället njuta ännu mer oväsentligheter.

Och så kom jag hem. Det var slutet av januari och svältfödd på spel under hela januari såg jag verkligen fram emot att sätta tänderna i fiskiga cash games. Men först skulle jag återbekanta mig med alla föråldrade nyllen. Flickvän, familj, vänner, släkt och kisekatt. De hade alla varit saknade.

Jag minns min första session efter att jag kommit hem. En ren form av zen bodde inombords. Alla som spelat poker mycket vet vad jag talar om. I mig bodde ett lugn och samtliga beslut fattades med knivskarp fokus. Ingenting lämnades åt slumpen och det där med tilt existerade inte. Likt en maskin började jag att plöja och resultaten lät sig inte väntas på…

Mitt bloggandes sluttamp pågår högtidligen och huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.

/DÖDARN

Superbloggen-DÖDARN.png

Genombrottsåret, del 4

av DÖDARN

Det var snabba bud. Redan några dagar efter vinsten i de Nordiska Onlinemästerskapen bar flyget av mot Nice. Ombord satt min tjej från Florens-tiden och jag. Arrangörerna var angelägna om att slå på stora trumman och på Nice flygplats flögs vi storstilat in till Monte Carlo via helikopter. I vår helikopeter satt två okända nunor (Bengt Sonnert och Tobias Persson) och den nyligt koreade WPT-tvåan Daniel Larsson med sitt krulliga hår. Jag var allt lite star struck.

Det var en vecka i vältrande lyx. En taxi tog oss till hotellet: Hôtel Hermitage – också i skrivande stund ett av de bästa hotell jag någonsin huserat på.

Att få spela poker här, i förstklassig miljö och bland världsstjärnor, var som att slängas in i en Bond-film. Jag kunde inte tro min lycka! Men pokern kom att visa sig vara sekundär inför mina nittonåriga ögon. Stämningen, atmosfären, miljöerna och människorna var de som verkligen satte prägel och blodade litervisa hajmått av pokertänder. Jag kunde inte föreställa mig en bättre miljö för att vattna aspirerande pokerambitioner.

Det var min första liveturnering någonsin. Där satt jag, med Howard Lederer och flera världsnamnkunniga stjärnor vid mitt första bords lottning. Jag var livrädd och spelade således tight och försiktigt. Jag intalade mig att de instinktivt kunde läsa mig sönder och samman, så jag vågade mig inte på några avancerade spel – åtminstone inte till en början. Jag visste med mig att jag inte skulle ha en suck chans mot dessa stjärnor. Därför valde jag att först och främst njuta av ögonblicket att få spela mot de stora. Att busta efter två timmar vore ett antiklimax utan dess like. Nej, det där inköpet om $14,000 var redan borträknat.

Fjorton timmar senare var sagan över för mig. Jag hade bustat på en 48:e-plats av nästan 80 startande. Men jag var mer än nöjd med erfarenheten. I bustens stund (jag rök mot Freddie Deeb) var det en befrielse, för jag var slutkörd i skallen efter allt tänkande och levlande.

I ”consolation”-turneringen, som ingick i paketet (med en motsvarande buy-in om $1,400) bestämde jag mig för att spela hård poker. De var bära eller brista. Därmed inte sagt att jag inte spelade mitt allra bästa. Och mitt allra bästa spelade jag och fick bevisat för mig själv att jag visst stod bra pall mot den tidens elit. Jag vet inte hur många potter jag iskallt bluffade hem och jag lyckades både lura, levla och spela ut stjärnträsket. Det var en milstolpe i min pokers startgropar. Med tjugo spelare kvar låg jag tvåa (!) och hade bra med marker. Tobias Persson flyttades till mitt bord och fick position direkt efter mig. Det var han som var chipleadern. Han höjde och jag synade från stora blinden med KT i ruter. Floppen kom Q-J-4 regn och jag checksynade hans kontsatsning. Turn kom ett ess för nöten. Jag checkade igen varpå han bettade. Med en hård checkraise hamnade vi all-in och han kastade triumfartat över QQ för floppat nötset men tog sig för pannan (bokstavligen) och suckade när han såg mitt stål. Spänningen kunde skäras med både sked och kniv inför den ack så ofta förrädiska rivern. Och förrädisk var den jäkeln och brände mig med en tant till för fyrtal. Det kändes som att brinna upp från insidan. Det var smärta ut i fingerspetsarna och jag förbannade mig otur. Den tiltande frustration som följde kom att hålla i hela kvällen ut och inte ens tjejen, rödvin, duvrisotto och vaktelägg på Le Grill kunde plåstra mina värkande sår.

Det var den kanske mest magiska vecka jag någonsin upplevt; till brädden kantrad med hela spektrumet känslor, intryck och mersmak.

Monte Carlo kommer alltid att ligga mig nära om hjärtat. Här föds de drömmar som dör någon annanstans.

Mitt bloggandes sluttamp pågår högtidligen och huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.

/DÖDARN

Superbloggen-DÖDARN.png

Genombrottsåret, del 3

av DÖDARN

Det var de nordiska onlinemästerskapen 2004. En kulen novemberkväll satt jag där. Jag hade just blivit utsugen (det vill säga utdragen, inte utslagen!) med äggen i en all-in preflop och med 145 spelare kvar låg jag på en inte alltför smickrande 140:e-plats. Men jag lät mig inte bli modfälld. Några händer senare fick jag in mitt fåtal big blinds med 55 pre mot en slantsinglingshand. Motståndaren träffade sitt överkort men river räddade mig med en femma. Jag brydde mig inte särskilt mycket och tänkte att uppförsbacken ändå torde vara för hög för att rädda.

Men stacken ökade stabilt, men fokus låg fortfarande på mina cash games och den där 470-grams Toblerone-biten som jag grindade på.

Hela tiden hade jag turneringsfönstret uppe för att kunna följa hur många spelare som återstod och vad average var. Plötsligt var vi bara 40 spelare kvar av ursprungliga 700-800. Det var fortfarande långt kvar men exalterad över vad som kunde bli någonting stort gav jag regelbundna statusuppdateringar för några vänner på MSN.

Innan jag visste ordet av det var jag på finalbord. Varje prissteg ökade ganska mycket, i synnerhet på den tidens turneringsskalor. Men jag hade satt siktet högt och spelade poker som självaste Chuck Norris. Här visades ingen nåd.

När vi var sex spelare kvar hade jag lika mycket marker som alla andra spelare tillsammans. Spänningen steg och förhoppningarna likaså. Det var en kick att dominera bordet och använda sin stora stack för att spela på de andras orädsla över att slås ut. Jag stal varenda pott – och de visste mycket väl om det men vågade inte spela tillbaka.

En hand har etsat sig lite extra väl i minnet. Det var en nyckelhand på många vis. Handen utspelade sig mot den nyligt korade danska onlinevinnaren, gyn721 (eller nåt i den stilen), som var den svåraste och i särklass mest rutinerade av det återstående fältet. Med ett färgdrag i ruter synade jag på floppen. Vi var heads-up i potten och på turn gav han mig alltför frestande synodds med en bet marginellt större än på floppen. Även om syn och miss hade lämnat mig i blödande skick hypotiserades jag av den pott som fanns att vinna. Jag synade och träffade en ljuvlig färg på river. Han ledde ut och jag ministällde honom all-in varpå han tveksynade med sitt set eller tvåpar (minns inte vilket). Den potten kostade honom hans turnering.

En efter en skakades de övriga stenarna i skon bort och vips var vi heads-up om titeln som nordisk mästare. Jag måste ha haft åtta gånger så mycket marker som motståndaren men var detta till trots orolig. Heads-up var en akilleshäl och jag hade ingen aning om hur en-mot-en-poker skulle spelas. Inte på långa vägar. Till mitt förtret dubblade han upp med pilad hast och en isande oro spred sig genom kroppen. Jag var i parterre, mitt vackra 75-25-markeröverläge till trots.

Vi battlade en stund och blindarna åkte mest fram och tillbaka. Sen tilldelades jag TT – en hand som i cash game-sammanhang, efter 99 och KJ kommit att kosta mig allra mest i rena kronor och ören. Det blev höjning, kontrahöjning och ställ. Han hade KQ suit och vi var uppe i en klassisk slantsingling. Skulle han vinna den skulle vi ha lika mycket marker. Men innerst inne visste jag att det skulle innebära drastiskt försämrade odds att ro hem titeln. Han var en märkbart säkrare heads-up-spelare och det skulle krävas stora gross klonk för att bli turrens slutgiltiga alfa.

Floppen kom åttahög. Jag ställde mig upp. Turn kom en låg. Jag höll händerna för ögonen och kisade mellan fingrarna. I chatten regnade glada åskådares kommentarer och hejarop i hundratal. River landade. Allt jag kunde se mellan mina förhoppningsfulla fingrar var att det utgjordes av mycket vit, blank yta och således inte var ett klätt kort.

En ohämmat jublande glädje fick utlopp och i samma stund var jag korad nordisk mästare i nätpoker 2004. Det kändes bra. Förbannat bra.

Vinsten gav $17,500 i kontanter, pengar som omedelbart landade på spelkontot. Likaså innefattade förstapriset ett WSOP-paket för $15,000. Men ännu för ung för VM med mina blotta 19 år erbjöds jag antingen motsvarande pengar i kontanter eller en plats i stundande Monte Carlo Millions för $20,000, det vill säga $5,000 i bonuspengar ($14,000 i inköp och $6,000 täckande flyg, helikopter och hotell för två i en vecka). Jag tog det sistnämnda. Där väntade en turnering med 79 inbjudna världselitspelare – och jag.

Turneringen skulle börja en vecka senare. Det var bara att kanalisera entusiasmen och packa väskan för att möta Phil Ivey, devilfish, Jesus Ferguson och alla andra stjärnor som jag bara sett på TV. Plötsligt kändes världen så liten, men så ack häftig.

Sluttampen är inledd och den huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.

/DÖDARN

Superbloggen-DÖDARN.png

Genombrottsåret, del 2

av DÖDARN

Jag minns en hand som sammanfattade min tightvunna $2-4-approach. På ett sexmannabord tilldelades jag KK i stora blinden. En spelare höjde till dåtidens standard om $16, det vill säga fyra big blinds. Tre spelare synade och jag slog om rejält, till $108. Att höja till $70-80 hade med största sannolikhet fått två syn – något som jag förstås inte ville. Jag förväntade mig en syn, något som idag vore befängt, men på den tiden såg spelet annorlunda ut. De vek allihop men jag nöjde mig ändå åt mina riskfria $66 (lilla blinden inkluderad).

Ja, spelet var verkligen annorlunda funtat på den tiden. Men bäst av allt var att det passade mitt sätt att tänka och resonera som handsken.

Hösten flöt på och en kompis och jag hade sedan några månader tillbaka bokat och spikat en två månader lång Australien-resa, men en veckas depåstopp i såväl Bangkok som Auckland. Den 28 november skulle det bära av.

Det var en stundom knackig resa på $2-4 och vid ett tillfälle minns jag att jag sade till mig själv att ”om rullen går under $10,000 så tar jag alla pengar och reser med guldstjärna i Australien.” Jag hade vid det tillfället $12,000 och var fullt beredd på att sätta punkt för pokern, som i svackan stressade och irriterade livet ur mig. Jag hade i sådant fall vunnit nästan sexsiffrigt på spel, någonting som länge varit en blöt fantasi i en bidande drömmares verklighet. Men innerst inne ville jag verkligen inte sluta. Jag hade ju bara börjat. Men svackan hämtade sig väl och det rasslade till på såväl $2-4 som mina nynosade nivåer på $2,50-5. Rullen hade vuxit till $16,000 och jag hade jobbat igen mig till en säker buffertzon.

I en lokal kiosk i min hemstad, som sålde coola saker såsom femkilos geléråttor och saker som man bara trodde existerade på TV och på amerikanska nöjesfält, fick jag syn på ett 4,6 kilo tungt Toblerone. Jag frågade dem om varje bit var gigantisk, eller om det var töntigt fyllt med en massa småpaket med vanliga Toblerone. Det var som jag hoppades och jag köpte mig en ask för 700 spänn (och räknade ut att varje ”bit” vägde 467 gram!).

Samma kväll stod det att de Nordiska Mästerskapen i Onlinepoker skulle spelas. Jag tog mig en löptur med systerns sambo och dividerade om jag skulle vara med eller inte. ”Äsch, vad fan!”, tänkte jag när jag kom hem. ”Jag kör!” $250 kostade det (eller någonstans där i krokarna). Jag reggade mig och bara minuter senare drog det igång. Klockan var åtta och jag ägnade turren ett halvt öga samtidigt som jag chattade med kompisar och lade större delen av fokus på mina två cash games.

Spelarna slogs ut sakteliga, en efter en. Själv hankade jag mig kvar – även om jag på den tiden trodde att turneringspoker gick ut på att så snabbt som möjligt bygga en så stor stack som mänskligt möjligt.

I nästa del får du läsa fortsättningen om Genombrottsåret och hur turneringen gick (för de som inte redan vet).

Sluttampen är inledd och den huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.

/DÖDARN

Superbloggen-DÖDARN.png

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på

Genombrottsåret, del 1

av DÖDARN

Här följer den första delen i en serie om mitt andra pokerår – genombrottsåret (utspelande sig från sommaren 2004 till sommaren 2005). Jag rekommenderar starkt att du läser serien ”Det Första Pokeråret” i min ComeOn!-blogg för att bättre få en insikt om upptakten till genombrottsåret. Du kan läsa den här (öppnas i nytt fönster).

Here goes…

Det var mycket att ta in och lära sig – i synnerhet när jag strävade efter att gå mina egna vägar. Att läsa böcker och forum om hur andra dömskallar spelade sina händer intresserade inte. För varför skulle jag färgas av deras mediokra spel och hjärntvättas att spela likadant? Jag var själv i stånd att lista ut deras undermåliga logik och ägnade mycket tid åt att hitta på kreativa och irriterande kontrastrategier. Jag njöt högtidligt åt vetskapen att jag, en 19-årig yngling kunde outsmarta mina nästan uteslutande äldre opponenter.

Det var en kick att finna egna vägar och således ligga stegen före. Varje gång jag avancerade i nivå spelade jag tight-tight, i synnerhet eftersom inköpen var dubbelt så stora och swings aldrig intresserat mig. För varje gång jag gick upp i nivå, vilka oftast skedde via att jag spelade ett par bord av min ”vanliga standardnivå” parallellt med ett smakprov med till synes bra värde av en steget högre nivå. Gradvis, allt efterhand som resultaten infriades och jag vande mig vid den nya nivån släppte jag foten neråt och byggde bo på min nyfunna mark. Detta var oftast en period om några veckor. Så lång tid tog det mig innan den nya aspirerande nivån inte längre var skrämmande. Rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor. Och de vackra flickorna var i detta fall de vinster som fanns att inkassera för den djärve.

Men det dröjde några månader innan klättringen började på riktigt. Jag minns att hela sommaren var en lång tamp. Men jag bet ihop och genuin passion höll modet uppe. I slutet av sommaren hade jag $2,400 i rulle och spelade stundvis $2-4 – finansiellt självmord för att uttrycka det milt. Det var ett aningen tiltmedvetet beslut, men jag tog mig i kragen, påminnande mig om den kallsup som gavs vid Marienlysts blackjackbord några månader tidigare, och gick ner till $1-2. Efter en trägen tvåveckorsgrind växte rullen fort och i början av september (2004) gick jag upp till $2-4 med en rulle om $6,000.

Några aha-moment hade infunnit sig på vägen. Jag tightade till mitt spel på min nya nivå, $2-4, och åkte på de sedvanliga käftsmällar som var brukligt av redan etablerade regs. Det tiltade inte det minsta och var på förhand väntat. Ganska fort lärde jag mig deras repertoir och gav igen med en dubbel dos egen medicin. Redan då var jag DÖDARN och siktet var satt högt upp, fjärran från fiskstim och låglimitnollor.

Sluttampen är inledd och den huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.

/DÖDARN

Superbloggen-DÖDARN.png

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på

Till Poker-Sverige

av DÖDARN

1998 började jag att ägna mig åt spel, då i synnerhet blackjack. Spelet hårdstuderades i fem år och under denna tid hann jag också med att skriva Sveriges första faktaboksmanus om spelet, vilket tog mig två år att skriva (110 A4-sidor, Times New Roman storlek 10) samt att äga och driva Sveriges då enda kasinosite, www.kasinocentralen.nu. 2003 började jag att spela poker online och sommaren 2005 började jag att dokumentera mina sessioner och livet som yrkesspelare, då för Pokermagazine.

Vi har följts åt länge; ni kära läsare och jag. Men snart tar min pokerresa slut.

Det sägs att mätta lejon inte jagar och jag är sannerligen mätt på poker, vilket säkert har avspeglats under de senaste månadernas bloggar.

Jag tycker att den poker som spelas nu inte är den roliga poker som spelades förut. Då spelades schack. Idag spelas luffarschack. Jag saknar de gamla goda dagarna, men inser att det är statistikprogram, minihöjningar och sexbets pre med A7 off som är det nya – och jag tycker inte om det! Poker är förstört av ett tusental gross pokervandaler.

Också poker-Sverige har gått ner sig och skrivartalangerna tycks ägna större delen av sina talanger åt att kasta grus på varandra i den lilla sandlådan. Och gruset det flyger hejvilt, fram och tillbaka och för varje vendetta är skopan än större. Det får ses som slöseri med annars så framstående skribenter. Genom åren har jag sett skriftliga talanger fånga mitt intresse (något som är mycket svårt i skrivsammanhang!), men en efter en har de lämnat väg för nytt blod. Nu är det min tur att göra samma sak.

Måhända passionen för poker är över, men inom mig brinner fortfarande eldar som bara väntar på att släppas fria och få utlopp inom andra gebit – gebit som jag väntar mig nå samma framgångar inom som i pokern.

Folk må vara kritiska till mitt spel, men mina resultat talar ett mycket tydligt språk. Nu suktar jag efter likvärdiga resultat i de nya ambitioner vars hjul redan är i rullning.

I min ComeOn!-blogg har jag den senaste veckan lagt upp en serie i åtta delar om mitt första pokerår – för första gången dokumenterat i detalj. Här i Superbloggen väntar i dagarna en serie om mitt andra pokerår sammanfattat. Efter det följer avslöjandet av det projekt vilket jag ägnat mycket av det sista årets tid åt och efter det kommer avskedsinlägget och facklan lämnas över på vad som är min mållinje och någon annans startlinje.

En innehållsförteckning kommer att presenteras väldigt snart över de sista inläggen i min ComeOn!-blogg. Här kan ni se vilka rubriker som finns att vänta på en daglig basis fram tills pokerpensionen.

/DÖDARN

Superbloggen-DÖDARN.png

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Blackjackintervjuer

av DÖDARN

Som jag berättade i mitt föregående inlägg var det blackjack som initialt hägrade. Mellan 13 och 18 års ålder förbereddes blackjackdebuten med tusentals timmar.

2001 köpte jag kasinocentralen.nu (då med en helt annan layout än idag) där majoriteten inlägg och artiklar fortfarande ligger kvar. Men samtidigt jobbades flitigt på att bygga mig ett namn inom internationella blackjackkretsar. För att få fart på min sextonåriga skrivande ådra lät jag, efter flitiga forumdebatter, börja intervjua amerikanska blackjackförfattare. Syftet var att så småningom publicera intervjuerna i bokform. Men någonstans på vägen dök pokern upp i mitt liv och projektet har legat på is i tolv år.

Jag fick en egen hörna på världens näst största blackjackcommunity, www.advantageplayer.com (där också mina alla forumposter ligger kvar), där jag publicerade hälften av varje intervju – som en form av teaser. Upplägget var enkelt. Femton standardfrågor, varav jag ett dussin och sedan ett dussin nischade frågor, specialkomponerade för att bäst passa in på intervjuobjektet.

Du kan läsa dem här!

Blackjack Legends:
Bryce Carlson
Lance Humble
Don Schlesinger
Stanford Wong
Bill Zender

Other Authors & Players:
Bjat
Kevin Blackwood
Viktor Nacht
Fred Renzey
Henry Tamburin)

Som vanligt följer du mig dagligen i min ComeOn!-blogg.

/DÖDARN

Superbloggen-DÖDARN.png

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Sida 1 av 18
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB