Här sex frågor – och lika många svar – om varför det går som det gör för Hammarby…
… och om det finns något hopp för framtiden för seriefavoriten.
Och på slutet en bonus…

Varför funkar inte spelet?
– Främst en självförtroendefråga, tror jag. Inget lag i den här serien är ens i närheten av att ha så stor press på sig som Hammarby. Supportrarna är många och högljudda och kräver – med rätta – resultat. När det då gnisslar är det lätt att vissa spelare påverkas negativt – och det får givetvis direkt konsekvenser för lagets prestation.
Det är lätt att sitta vid en dator bakom fördragna gardiner och tycka att spelarna ska vara såpass mentalt starka att de klarar trycket men, herregud, fotbollsspelare är människor och reagerar olika på press. Det har, om inte annat, just fotbollshistorien visat.

Vad betyder avsaknaden av Kennedy Bakircioglu och Max von Schleebrügge?
– Väldigt mycket. Laget var i princip uppbyggt kring dem (och Erik Sundin – som inte har levt upp till förväntningarna). Båda har stor erfarenhet från spel på mycket högre nivå och får därmed per automatik en särställning och betraktas som ledare av såväl lagledning som övriga spelare.
Schleebrügge var tänkt att vara försvarschefen och Kennedy skulle styra lagets offensiv med målgivande passningar och en hel del mål.
Med de båda satta ur spel försvinner byggets fundament – och att gjuta ett nytt gör man inte i en handvändning.

Varför gör laget så få mål?
– En kombination av många saker, men den som inte inser att lagets anfallsbesättning är för tunn har nog tagit ett varv för mycket på Gröne Jägaren (för er som inte känner till det så är det ett välkänt Hammarbyhak på Götgatan på Södermalm i Stockholm). Jag vet att Hammarby jagade en anfallare både inom och utanför landets gränser fram tills dess att transferfönstret slog igen, men utan att få napp.
Med tanke på den fotboll som spelas i den här serien snudd på krävs det ett monster i frontlinjen för att bollarna ska rulla in.
Det är bara att kolla hur det ser ut i toppen på skytteligan.
Gabriel Altemark Vanneryr (Varberg), Johan Eklund (Sundsvall), Alhassan Kamara (Örebro), Admir Aganovic (Assyriska) och Emil Karlsson (Örgryte) är inga killar som väger in i flugvikt.
Tvärtom. De går i tungvikt.

Varför får Nahir Besara inte spela på sin rätta position som playmaker lite längre ned i planen?
– Här finns det två skäl, tror jag.
1. Spelunderlaget. Planerna har, med något enstaka undantag (läs Gamla Ullevi), varit usla under våren och därför har kampen varit viktigare än liret, om du förstår vad jag menar. Besara är helt klart en skickligare fotbollsspelare än Husidic och Ledgerwood, men transatlanterna är fysiskt starkare och bättre närkampsspelare och är därför mer lämpade att ta det hårda, smutsiga jobbet där trafiken är som tätast i groparna och bland tovorna.
2. Brist på länkspelare till den ensamme forwarden. Eftersom Hammarby inte har någon utpräglad target-spelare i truppen (undantaget den iskalle Ayranci) har det varit desto viktigare att försöka hitta en länk till den ensamma anfallaren i 4-2-3-1-systemet. I brist på alternativ har den spelskicklige Besara fått ta den rollen.

Bör man sparka Gregg Berhalter?
– En omöjlig fråga att besvara eftersom jag inte vet vilken status amerikanen har i spelargruppen.
Men taktiskt – och sett till den spelargrupp han förfogar över – tycker jag inte att det finns skäl att sparka Berhalter.
Sanningen är i stället den att Hammarby för tillfället inte har en bättre spelartrupp än vad tabellpositionen utvisar.

Går det att bryta den negativa trenden?
– Ja, självklart.
I söndagens match borta mot Gif Sundsvall får Hammarby för första gången denna säsong slå ur underläge, vilket jag tror passar perfekt.
Och på lite längre sikt öppnas ju ett nytt transferfönster. Är Hammarby bara på hugget där och införskaffar en klassanfallare är jag övertygad om att en topp tre-placering finns inom räckhåll.
Örebro och Sundsvall kan nog bli svåra att tas med i långa loppet …
… men resten ser, trots allt, överkomliga ut.

Tre höjdare i omgång tio
Gais-Assyriska, lördag
Som alltid nyfiken på att se vilken sida grön-svart har vaknat på. Topprestationer – som mot Hammarby och i derbyt mot Öis – har varvats med rejäla bottennapp. Ser ut att fortsätta med fyra mittbackar i backlinjen.
Intressant också att se om AFF kan resa sig efter stjärnsmällen mot Landskrona senast eller om laget är på väg ned i den sedvanliga svackan – och därmed bort från toppstriden.

Degerfors-Ljungskile, söndag
Två lag jag dissade rejält inför seriestarten, men som har överraskat positivt. Kan vara dags för Degerfors joker Alexander ”Nutt” Andersson att få chansen från start efter två sällsynt lyckade inhopp.
LSK, stort, starkt och svårslaget, har brassen Josemar avstängd. Stort frågetecken också för playmakern Jonas Lindberg som haltade ut senast mot Varberg.
Och – tro det eller ej – Stora Valla är – äntligen – i speldugligt skick.

J-Södra-Falkenberg, måndag
J-Södra hade sex raka utan seger och fyra raka mållösa matcher innan man sensationellt besegrade Hammarby med 1-0. Haussade förvärvet Kangaskolkka tillbaka efter avstängning – men ruckar verkligen tränare Gren på elvan som stred så förtjänstfullt på Söderstadion?
FFF biter sig fast i toppstriden och är fortsatt försvarsstarkt, disciplinerat och vasst i omställningarna. Frågan är om tränare Eklund kan hålla Dan Keat utanför startelvan en gång till. Nyzeeländaren gjorde ju ett drömmål när han fick hoppa in senast mot Gais.