Att Hammarby har spelarmaterial för att vinna serien, eller åtminstone komma topp-två råder det inget tvivel om.

Men hur är det med skallarna? Med kropparna? Med en plan B?

Svar ges med start i kväll.

 

Det är måhända lite sexigare att skriva om spelare, spelfilosofi och spelsystem, men i Hammarbys fall är det där underordnat något helt annat om drömmen om allsvenskan äntligen ska kunna bli verklighet.

Så, vad är det?

Well, vi tar det i tur och ordning, och först ut är:

Den mentala kapaciteten. Skallen hos respektive spelare.

Hammarby spelar 30 seriefinaler varje säsong, varken mer eller mindre. Hammarby är utan tillstymmelse till konkurrens poplaget i serien, publikmagneten och mjölkkossan som alla andra lag helst av allt vi slå. Så har det varit sen Hammarby dråsade ned ett steg i seriepyramiden och så kommer det att vara till den dag Hammarby klättrar upp igen.

Hammarby är också laget med i särklass flest supportrar, ofta högljudda, ofta inflytelserika, ibland med en kravbild som inte alltid överensstämmer med klubbens, nästan alltid stöttande men emellanåt, när tålamodet prövas till en viss gräns, skoningslösa mot sina hjältar.

För spelarna i Hammarby handlar det om att förstå det och lära sig handskas med det. Tidigare upplagor har inte klarat av det. Återstår att se om årets gör det.

Hammarby har inför denna säsong engagerat en mental coach, Anders Friberg, som tidigare har jobbat tillsammans med Nanne Bergstrand i Kalmar FF. Hammarby har också scoutat och värvat ett flertal karaktärsspelare som man hoppas och tror ska kunna hålla huvudet kallt och leda gruppen i rätt riktning när det börjar blåsa. För det gör det. Förr eller senare.

Johan Persson är en sådan karaktärsspelare. Persson kallas för ”Sheriffen” och visade direkt i premiären mot Assyriska att han verkligen är något att hålla i hand när det blixtrar och dundrar. Persson är majestätisk på planen, han syns och hörs och skjuter likt en Effenberg, en Roy Keane eller en Vieira ut bröstkorgen för att göra motståndarna uppmärksamma på vem de har att göra med.

Kan Persson, givetvis supportad av andra rävigt rutinerade pjäser som Piñones-Arce, Kennedy och Solli, fortsätta att bana väg för övriga med ett moget och klokt ledarskap, och kan Anders Friberg ställa in spelarnas hjärnor på rätt frekvens…

…ja, då är mycket vunnet, men ändå inte allt, vilket för oss in på punkt två:

Spelarnas skadehistorik.

Hammarby har en förhållandevis bred spelartrupp innevarande säsong. Internt hävdar man kanske motsatsen, men i jämförelse med en majoritet av konkurrenterna är det de facto så. Här finns gångbara alternativ på i stort sett samtliga positioner och här finns ett flertal multifunktionella spelare som är bekväma med olika sorters arbetsuppgifter.

Men här finns också spelare med en oroväckande skadehistorik.

Framför allt gäller det offensiva spelare som ska bättra på målskörden väsentligt jämfört med i fjol.

Kennedy Bakircioglu, ikonen som förmodligen är Nanne Bergstrands förstaval som tia, missade delar av försäsongen, har fått denna försäsong delvis spolierad och tvingades se premiären mot Assyriska från läktaren.

Pablo Piñones-Arce, helt säkert Bergstrands förstaval som nia, missade också delar av fjolårssäsongen och tvingades även han att se premiären från läktaren.

Andreas Haddad, Bergstrands andraval som nia och en spelare med kvalitéer som annars saknas i truppen, Stefan Batan, frisk och fräsch seriens bästa vänsterback, och Erik Israelsson, en klassmittfältare som är ett sylvasst vapen i samband med offensiva fasta situationer, är andra spelare som Bergstrand dessvärre inte kan räkna med kommer till jobbet varje dag.

Frågan är hur mycket Bergstrand kan använda de här spelarna. Förmår de hålla sig någorlunda hela? Kan de medverka i, låt oss säga 18-20 matcher. I så fall är är väldigt mycket vunnet…

…men ändå inte riktigt allt, och då kommer vi till den tredje och sista punkten:

Finns det något alternativ när spelet går i baklås? En plan B?

Jag har sett Hammarby live i ett flertal träningsmatcher under försäsongen, och måste säga att jag är en smula förvånad över valet av motståndare. Hammarby har frekvent mött lag som har utmanat på lika villkor, som har bjudit upp, som spelat på spelets alla strängar.

Så kommer det definitivt inte att bli i seriespelet. Där får Hammarby i stället räkna med att ett flertal motståndare parkerar spelarbussen och satsar på att göra mål via omställningar eller fasta situationer.

Hammarby fick känna på det där frekvent under fjolårssäsongen, och lyckades då bara i enstaka matcher rulla ut motståndaren, skapa målchanser och göra mål.

Är Nanne Bergstrands elva mer bekväm, bättre lämpad för att bedriva ett effektivt och vägvinnande possesion-spel?

Besvaras den frågan med ett ”ja”, samtidigt som spelarna pallar för pressen och håller sig skadefria…

… ja, då, men först då, är tillräckligt vunnet.