För två år sedan öste han in mål för IFK Åmål i division 3. Idag leder han skytteligan i Superettan, samtidigt som hans lag lite oväntat leder serien. David Johannesson är kanske seriens hetaste spelare för tillfället och därför kändes naturligt att slå honom en signal för att prata om det rosa hårbandet, hans smeknamn och vilket lag han drömmer om att spela för.

Du har redan gjort fler mål än förra säsongen i och med 9 stycken på 13 matcher. Hur känns formen?

– Den är jättebra. Det har fungerat bra sedan försäsongen egentligen och sedan hållit i sig, tycker jag. Givetvis har det gått upp och ner i omgångar, både för mig och för laget, men på det stora hela känns det riktigt bra för tillfället.

Vad är hemligheten?

– Vi har fått behålla många spelare, med Ljungskiles mått mätt, och fyllt på med många duktiga spelare. Dessutom var vi några nya som kom under fjolåret, inklusive mig själv, som har tagit ett par ytterligare steg i utvecklingen. Laget har helt enkelt utvecklats i rätt riktning och detsamma gäller för min egen del.

Har du varit bättre tidigare än vad du är just nu?

– Nej, det har jag inte varit. Jag känner mig väldigt stark för tillfället, det gör jag verkligen.

Hur kommer det sig att det har lossnat så ordentligt för dig nu?

– För att jag har fått starta fler matcher än vad jag fick göra förra säsongen. Dessutom har laget gått bättre i år och då är det lättare för mig att prestera bra fotboll. Det är mycket tack vare lagets spel som jag har lyckats.

Hur gör du helst mål?

– Jag kommer fri med målvakten och bara placerar in bollen i något av hörnen. Det är favoritscenariot. Jag tackar inte nej till att göra mål på straff heller, som nu senast. Jag har inte gjort mål tidigare på straff men nu kände jag att det var min tur och det var väldigt skönt att se den gå in.

Berätta om det vackraste mål du har gjort i karriären.

– Det måste vara ett som jag gjorde under tiden i IFK Åmål, för tre eller fyra år sedan. Det var en språngnick som påminde lite grann om van Persies i VM. Det gör jag nog aldrig om, men faktum är att det finns förevigat hemma i vardagsrummet. Jag har nämligen en bild på ögonblicket, som en lokal fotograf tog, när jag ligger i luften precis innan bollen landar i målet.

Du kallas Sniper. Vad kommer det ifrån och varför kallas du det?

– Det är ett smeknamn som jag fick under tiden i IFK Åmål. Jag tror att jag fick det när vi stod och pricksköt bollar på någon träning och sedan har det hängt med till Ljungskile. Förra året fick jag till och med en keps av Jonas Lindberg som det stod Sniper på så nu är det väldigt etablerat även här i Ljungskile.

Berätta lite hur du ser på din egen spelstil. Du känns som en ganska klassisk anfallare, stark, löpvillig och skjuter på allt.

– Jo, men så känner jag mig också. Jag är en ganska renodlad djupledsgående forward med ett bra tillslag. Och jag har aldrig försökt vara något annat. Jag försöker mig inte på några tekniska krusiduller, utan är av den uppfattningen att man ska göra det man är bra på. Givetvis har jag försökt utveckla både target- och huvudspelet också och jobbar väldigt hårt för att bli ännu bättre på de bitarna.

Har du några förebilder?

– Egentligen inte. Det är mer att om jag ser någon som skiner i exempelvis VM, så kan jag försöka efterlikna något som denne gör. Det som är på tapeten just nu, med andra ord. Däremot har jag alltid beundrat brassen Ronaldo. När man var yngre ville man vara som honom, ha likadana skor och göra mål som honom. Det var gränsfall på frisyren, men honom har jag lärt mig mycket av att titta på. En grym avslutare.

Har du några andra favoritmål, som du nödvändigtvis inte själv har gjort?

– Jag kommer inte på något på rak arm, men Cristiano Ronaldo har ett brutalt tillslag som genererat i flera vackra mål. Jag säger något av hans alla mål. Jag försöker faktiskt få till bollbanan ibland som han får, men det är fruktansvärt svårt.

Vilka andra anfallare tycker du är duktiga i serien?

– Här kan vi väl börja med Jonas Lindberg, han är helt okej. Nej, skämt åsido så är han jätteduktig med en bra blick för spelet. Han har gnällt en del på att jag alltid missar mål efter hans framspelningar, men det börjar se allt bättre ut. Sedan tycker jag att anfallarna i GIF Sundsvall, Johan Eklund och Pa Dibba, är duktiga.

– De kompletterar varandra bra. Eklund är stor och stark, medan Dibba är snabb och kvick. Sedan får jag inte glömma Pablo Pinones-Arce heller, som har visat att gammal är äldst eller vad man ska säga. Han har varit rent ut sagt livsfarlig under våren och väldigt viktig för Hammarby.

Vem är den bästa försvararen du har mött?

– Jag brukar inte tänka på vilka jag möter utan försöker fokusera på mitt eget, men faktum är att Magnus Wikström i Örebro var jävligt jobbig att möta ifjol. Han kunde alla knep och visste exakt när han skulle använda sig av dem. Jag brukar inte tänka på det, men han var fruktansvärt jobbig att möta.

Samarbetet med Jonas Lindberg ser ut att fungera allt bättre. Hur ser du själv på det?

– Det känns mycket bra och det har blivit allt bättre ju mer vi har fått spela ihop. Jag är kanske inte den som vänder upp och hittar honom, men han är duktig på att slå sin försvarare och sätta den på mig. Jag hoppas att det håller i sig och att det kan bli ännu bättre framöver.

Hur ser du annars på konkurrensen i laget och i anfallet? Korab Bakraqi och Hannes Stiller finns ju där bakom också.

– Vi kan nog slå fast att Tor-Arne mår bra. Vi är fyra anfallare som har olika spelstilar och beroende på match och motstånd så kan vi alternera i anfallet. Alla har dessutom gjort det riktigt bra under våren och är duktiga spelare, så jag får säga att vi är välställda på den fronten. Givetvis är det väldigt utvecklande också att den konkurrensen finns inom truppen, för det tvingar alla att hela tiden ligga och pressa sig till sitt yttersta.

Och nu leder ni Superettan. Hur långt kan laget gå?

– Det kan gå hela vägen. Givetvis gäller det att ha flyt, slippa skador och fortsätta att tugga på. Just nu är det lite kul att vi leder serien, för jag tror inte att vi har gjort det sedan jag kom hit. Men samtidigt gäller det att vara ödmjuk och även om jag har skojat en del om det på sociala medier så är det hela tiden med glimten i ögat och något som inte får gå till överdrift. Det gäller att jobba på och inte tänka för långt framåt.

Vad drömmer du själv om?

– I och med att jag under många år har spelat i de lägre divisionerna där ambitionsnivån ofta har handlat om att ha kul och jag har alltid skojat om att jag ska spela i Djurgården. Vi var ett gäng djurgårdare i Åmål och det är därför något som jag har hållit fast vid. Samtidigt har jag kontrakt med Ljungskile och jag tar en match i taget. Men att spela i Djurgården är något jag har haft i huvudet sedan flera år tillbaka.

Tror du själv att du kan nå den nivån?

– Det tror jag. Jag känner att det har gått framåt under mitt andra år i superettan. Jag gjorde dessutom 12 poäng ifjol, så det pekar uppåt. Sedan är jag också väldigt beroende av att lagkamraterna gör det bra och hamnar man i en bra miljö så ska jag kunna ta flera kliv.

Vad är grejen med det rosa hårbandet förresten?

– Det är något jag har haft kvar sedan tiden i Åmål. Jag köpte på mig ett par hårband och ingen rör dem. De är lite heliga för mig. Jag vill inte gå in närmare på det, men jag är lite skrockfull av mig.

Annars är det ju ett gäng i laget som har håret uppsatt i en tofs, med Lindberg och Gustafsson i spetsen. När ansluter du dig till den skaran?

– Det är kanske den främsta anledningen till varför jag inte har hakat på den trenden, just för att många redan har det. Nej, så länge det går bra och rullar på så kör jag på med mitt hårband.

 

Jag heter Christopher Grönlund, är 22 år gammal och studerar till journalist. Är bosatt i Göteborg, men har rötterna i ett litet samhälle utanför Uppsala. Brinner för att ta reda på och berätta saker. Uppskattar all form av fotboll, men känner lite extra för den inhemska. Tanken är att jag ska flika in här emellanåt med ett och annat inlägg som kommer handla om allt mellan himmel och jord – så länge det rör Superettan.