Jag är ju gammal i gården, så därför är det kanske inte så konstigt att cynikern i mig triggar i gång varningsklockorna direkt.

Och visst, oss emellan – en liten chanstagning är det.

Men ändå: en häftigare värvning än den Hammarby gör med Linus Hallenius kunde klubben omöjligt ha gjort.

– Va, ska Linus tillbaka? Wow!

– Fan, i Vrakens (Hammarbysupportrarnas, min anm.) ögon är han ju lika stor som Kennedy!

Två mess från två polare i veckan. Den ene bajare, den andre gnagare. Båda lika förvånade – om än på olika sätt.

Själv var jag, det ska sägas direkt, först skeptisk när Sportbladet avslöjade nyheten i början på veckan. Hm… det är trots allt fyra år sen han briljerade och öste in mål i den här serien (18 på 23 matcher) och så mycket bevänt med den där proffskarriären som inleddes i Italien och avrundades i Schweiz blev det ju aldrig. Mycket skador och lite speltid, liksom. Äh, en nostalgivärvning och ytterligare ett bevis för att Bajen är Bajen med allt vad det innebär.

Men sen slog jag bort de där tankarna och drog mig i stället till minnes att jag ensam och utan att ha särskilda sympatier för klubben frekvent tog mig till Söderstadion våren och hösten 2010 då Linus Hallenius djupledslöpte, dribblade och volleysköt sig ut i Europa. Att jag smög mig dit, på södra läktaren eftersom det alltid fanns gott om plats där, enbart för att se honom driva gäck med motståndarförsvar efter motståndarförsvar.

Jag är lite sådan; har inga favoritlag (inga svenska i alla fall) men faller snabbt för de där spelarna som sticker ut, som bjuder på nåt extra, som ger en de där upplevelserna som man annars så sällan får här hemma. Linus Hallenius var en sån spelare och att han råkade spela för Hammarby spelade ingen som helst roll för mig.

Jag var på DN då och minns att jag intervjuade honom vid ett par tillfällen. Han var fåordig, på gränsen till blyg och gillade inte alls att prata om sig själv och sina bravader. Men på planen tog han, som sagt, större plats och när messen nu trillar in från polare som har synpunkter på övergången förstår jag att han gjorde intryck på fler än mig.

Så, till saken: vad kan man förvänta sig nu då?

Kanske inte så mycket till en början. Hallenius har inte spelat match sen i maj och kommer just från semester. Hammarbys klubbdirektör Mats Jingblad är också blixtsnabb (gissa varför…) med ett påpeka att Hallenius i första hand är en värvning på sikt, att han för tillfället är långt ifrån fulltränad och behöver tid för att komma i form, och att om han tillför något i höst får det betraktas som bonus.

Det är bara att köpa resonemanget.

Det är också bara att hoppas att Linus Hallenius får vara skadefri och att han så småningom kommer i form.

Först då kan, nej ska man ställa krav, för glöm inte att killen bara är 25 och rimligen har sina bästa fotbollsår framför sig.

En annan sak är att Hammarby nu rimligen lägger de två sista pusselbitarna på plats. Först Lars Saetra som förstärker en förhållandevis svag mittbackssida, sen Hallenius som föryngrar och (kanske) förstärker ett anfall som förvisso håller måttet men som är både ålderstiget och skadebenäget.

En mening till:

Nu – om inte förr – är det upp till bevis.