Listor efterfrågas – och en lista ska det bli.

Möjligen en smula förmätet av mig att göra en rankning av de bästa tränarna i serien, men här är i alla fall den sextett som har gjort störst intryck på mig under säsongen.

1) Graham Potter, Östersund

Blev av med ett par av sina bästa spelare inför säsongen och drogs med en extremt skadedrabbad trupp i serieupptakten, då han knappt fick ihop fullt lag. Bortser vi från de fyra inledande omgångarna är han poängbäst av alla. Har fått sitt lag att spela om inte den effektivaste, så i alla fall den mest sevärda fotbollen i serien.

Lugn och sansad. Gör inget större väsen av sig varken vid sidlinjen eller i intervjuer.

Måste vara glödhet på marknaden inför nästa säsong.

2) Tor-Arne Fredheim, Ljungskile

Också en lugn och balanserad gentleman, som ändå emellanåt har ett visst bett i repliken. Blev av med sex försvarsspelare och målvakt inför säsongen och alla, inklusive undertecknad, undrade hur han skulle klara av den situationen.

Oavsett hur det går framöver vet vi redan nu svaret.

Satte försvarsspelet direkt till premiären och har sen successivt utvecklat LSK från att vara ett träigt sparka-och-spring-gäng till att bli snudd på ett komplett lag, som kan ta sig an matcher på olika sätt.

Allsvenskan nästa – med LSK eller med en annan klubb.

3) Jimmy Thelin, J-Södra

”Arsène – who?” undrade chockade engelsmän när monsieur Wenger tog över Arsenal 1996.

Thelin – vem? frågade jag mig när den här ynglingen fick i uppdrag att ersätta Mats Gren efter en uppslitande tränarturbulens i klubben.

Nu vet engelsmännen vem Arsène är och nu vet alla vi som följer den här serien att Jimmy är mer än bror till lagets skyttekung Tommy.

Också en skönt behärskad typ som inte hetsar upp sig i onödan. Har inte gjort minsta avkall på lagets sätt att spela, utan snarare förstärkt lagets identitet ytterligare. Med Gren vid rodret var J-Södra ganska kul att titta på – men hopplöst ojämnt. Med Thelin i förarsätet är J-Södra ännu roligare att titta på – och dessutom mycket jämnare.

Tveklöst mogen för större uppgifter om ett par, tre år.

4) Per-Ola Ljung, Gais

Lite löjtnantstyp, som fräser till när han inte får som han vill och när han tycker att han får korkade frågor i intervjusituationer. Är också ganska het vid sidlinjen, vilket såväl de egna spelarna som domarna fått erfara.

Men uppenbart också omtyckt av de egna spelarna, taktiskt skicklig som få och en dröm för reportrar när det kommer till att snabbt analysera ett matchförlopp. Kom till ett Gais i kris, men inledde med att besegra Hammarby på Tele2. Lotsade laget genom en ny formsvacka och har nu fått snits på både inställning, disciplin och karaktär.

Med krisdoktor Ljung är Gais numera något så eftersträvansvärt som jävligt svårslaget.

Mycket bättre betyg går inte att få.

5) Nanne Bergstrand, Hammarby

I mitt tycke landets kanske mest spännande tränare med massor av idéer både när det gäller själva spelet, ledarskapet och mycket annat som rör sporten. En innovatör som går sin egen väg och sådana ska man vara rädd om i svensk fotboll, där det emellanåt tenderar att vara väl lågt i tak och lite för mycket ”Följa John”.

Ska inte påstå att jag känner honom utan och innan, men vi har en historia ihop som går långt tillbaka i tiden. Det kan jag säga, att Bergstrand är sig lik. Vansinnigt intresserad av sin fotboll, men också tjurig som få när han får mothugg.

Har vädjat om tid för att få fason på Hammarby, har fått tid – och lyckats anständigt, även om i alla fall jag hade trott att han skulle vara lite längre fram i processen vid det här laget.

6) Zvezdan Milosevic, Syrianska

Har gjort ett hästjobb sen han tog över ett SFC i upplösning och i praktiken redan säkrat det kontrakt som tidigt i våras såg ut att vara ett mission impossible.

Iskall, med stor självtillit och enormt taktiskt driven har han gjort ett mäktigt intryck. Minns derbyt mot Assyriska i våras, där han visste att hans spelare bara skulle orka i en halvlek och agerade därefter. Full attack från start och sen ta hem laget på Mourinho-manér.

Det funkade den gången.

Det är mycket som funkat i SFC sen Milosevic tog över.

Bara att lyfta på hatten.