Dramatik utlovades – och dramatik blev det.

Men när krutröken väl skingrats visade det sig att de två favoriterna hade stått pall för trycket.

Grattis Gif Sundsvall till den allsvenska direktplatsen.

Och grattis Hammarby IF till den allsvenska direktplatsen.

Fem års famlande i mörker är över.

Hammarby IF är tillbaka i allsvenskan.

Och särskilt långt inne satt det aldrig för Söderbröderna den här ljummet gråmulna novembersöndagen.

Okej, gästande J-Södra höll hemmalaget stången målmässigt under de inledande 45, men ändå avgjordes matchen redan i första halvlek när J-Södra fick sin målvakt Anton Cajtoft utvisad.

Rätt eller fel med det röda kortet?

Fel, skulle jag säga.

Å andra sidan kunde Cajtoft åkt ut i momentet tidigare, då han rätt brutalt sänkte Nahir Besara i straffområdet.

I numerärt överläge var det sen bara en tidsfråga innan Hammarby skulle öppna målkontot, och att det sen rann i väg och blev 5-0 är inte så mycket att säga om.

Normalt brukar jag använda små rubriker för att ge min syn på matcherna i den här serien. Det struntar jag i i dag.

Låt mig bara konstatera att Kennedy Bakircioglu var matchens lirare, och på något sätt är det han som mer än någon annan har symboliserat Hammarby denna höst. Han brände en straff för 1-0 i första halvlek, men hade trots det aldrig en tanke på att backa ur för kommande utmaningar, och mycket riktigt så blev det han som visade laget vägen genom att göra 1-0 via en patenterad frispark och 2-0 på straff.

Snacka om passion och vilja.

Snacka framför allt om granithårt pannben.

Kennedy Bakirciolglu är redan i dag en Hammarby-ikon, i nivå med Nacka, bröderna Ohlsson, Putte Ramberg och allt vad de heter, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om det i framtiden kommer att resas krav på staty utanför Tele 2.

Så stor är han, Hammarbys nummer tio som dagen till ära fyllde 34 år.

Hammarby har absolut gjort sig förtjänt av en topp två-plats. Jag har tidigare skrivit att laget har den högsta potentialen av alla i serien, och det finns ingen anledning att ta tillbaka det en dag som denna. Efter en hackig start med ojämna prestationer har Hammarby under hösten funnit en stabilitet som Nanne Bergstrand och övriga i tränar- och ledarteamet jobbat i åtta månader med att få till.

Hammarby har spelat i ett annat, och mycket högre tempo än sina konkurrenter och fått betalt för det efter sommaren.

I det starka grönvita kollektivet vill jag framför allt lyfta fram tre spelare:

Pablo Piñones-Arce har sjunkit i standard under hösten, men man får inte glömma att det var den läckert lurige anfallaren som avgjorde ett flertal matcher under våren, då spelet haltade och Hammarby i större utsträckning tvingades förlita sig på kampvilja och individuella prestationer.

Johan Persson värvades för att bli en ledare i laget och har motsvarat alla högt ställda förväntningar. Persson har i princip i varenda match varit en av lagets tre bästa spelare. Hans duellspel är både fruktat och omtalat, men jag tycker också att han har blivit mycket bättre med boll denna säsong.

Kennedy Bakircioglu inledde säsongen knackigt, och jag minns att jag under sommaren inte ens rankade honom som en av seriens 20 bästa spelare. Men under hösten har kaptenen gått i bräschen och avgjort massor av matcher med hjälp av sin glödheta högerfot, och när vi nu kan summera säsongen står det klart att Bakircioglu vunnit såväl poäng- som skytteligan i serien. Inte illa av en 34 år gammal mittfältare.

Framtiden för Hammarby ser ljus ut. Ett hemmasnitt på drygt 20 000 åskådare har stärkt en redan hyggligt stark kassa och sponsorerna lär stå på kö till kommande säsong. Spelar styrelsen och klubbledningen korten rätt tror jag att Hammarby kan vara med och konkurrera om SM-guldet redan om tre, fyra år.

Det lär heller inte bli några problem att värva spelare, för vem vill inte spela inför Tele 2-publiken?

Och Hammarby bör absolut värva, det här laget som bröt förbannelsen och tog klubben tillbaka till svensk fotbolls finrum måste spetsas med tre, fyra, kanske rent av fem spelare av hög allsvensk klass.

En toppmålvakt måste in. Johannes Hopf är hyfsat stabil, men saknar både fötter, snabbhet och speluppfattning för att kunna bli en keeper av yppersta klass.

En snabb, tuff mittback bör också stå högt på agendan. De innerbackar som finns i truppen i dag är samtliga skapligt bolltrygga och hyfsat positionssäkra, men får problem direkt när motståndarna lyfter in bollar bakom dem.

Jag tror också att Hammarby bör se över forwardsbeståndet. Pablo Piñones-Arce blir inte yngre och fortfarande återstår det att se om Linus Hallenius kan bli den spelare han en gång var.

På ytterbackssidan ser det däremot skapligt ut, även om det kanske saknas alternativ till framför allt vänsterbacken Stefan Batan. Kantmittfältarna duger mer än väl och kan utvecklas ytterligare, och beträffande det centrala mittfältet och nummer tio-positionen har klubben det förhållandevis väl beställt.

Nåt mer?

Publiken, förstås.

Även om den gjorde bort sig i dag genom att storma planen för tidigt har den verkligen varit den tolfte spelaren under säsongen.

En faktor bland många andra till att Hammarby efter fem långa år är tillbaka där klubben hör hemma:

I allsvenskan.

***

Det känns också helt rätt att Gif Sundsvall gör Hammarby sällskap direkt till allsvenskan.

Giffarna är det lag i serien som är mest samtrimmat och som spelar på flest av spelets strängar.

Under en period av säsongen spelade laget drömfotboll med ett snabbt, vägvinnande och effektivt passningsspel.

Mot slutet av säsongen, när spelet inte har stämt hundraprocentigt, har de i stället plockat fram ett par andra starka egenskaper som man knappt visste att laget hade:

Kampviljan, moralen och beslutsamheten.

Tittar man på Giffarnas trupp finns redan det mesta på plats inför den allsvenska comebacken.

Rävigt rutinerade keepern Tommy Naurin rankar jag som seriens bäste. Lugn och trygg med vassa reflexer.

Mittbacksparet Jon Fjoluson-Marcus Danielson håller också hög klass. Fjoluson eleganten med den mjukaste av vänsterfötter, Danielson hårdingen som är säker i positionsspelet. Båda dessutom vassa i luftrummet.

Innermittfältet ytterst stabilt med två grovjobbare som tar stort ansvar i båda riktningarna. Kevin Walker med fin speluppfattning och passningsfot och därtill en riktigt vass frisparksskytt. Runar Sigurjonsson en duellspelare av rang med fina vältajmade löpningar in i motståndarnas straffområde.

Anfallsparet Johan Eklund-Pa Dibba har jag redan skrivit om så att det räcker och blir över. Två herrar som kompletterar varandra perfekt och som tillsammans har gjort 28 mål denna säsong.

Jag tycker också att Giffarnas ytterbackar håller måttet. Högerbacken Robert Lundström har tagit jättekliv denna säsong och adderat en stark defensiv till en tidigare så frejdig offensiv. Vänsterbacken Dennis Olsson har dessvärre fått säsongen förryckt av skador, men får han bara vara frisk framöver kan han bli en sensation i högsta serien.

Jag är mer skeptisk till yttermittfältarna i truppen. När först Robbin Sellin och sen Daniel Sliper gick sönder fick Simon Helg och Sebastian Rajalakso chansen att förvalta ytterarvet – utan att lyckas. Helg är för oprecis i sista tredjedelen och gör för få poäng. Rajalakso är för entaktad och bidrar heller inte med särskilt många poäng.

Ser man till nuvarande trupp och klubbens ekonomi låter det rimligt att Giffarna gör en till två spetsvärvningar och sen satsar på lite yngre lokala förmågor.

***

Obesegrat sen 8 maj, 24 raka matcher utan förlust och 60 poäng.

Ljungskile är tveklöst säsongens skräll och positiva överraskning.

Och nu blir det alltså kval mot Gefle för Tor-Arne Fredheims lag.

Ska vara ärlig och säga att jag inte har sett Gefle särskilt mycket denna säsong, men en sak kan jag ändå slå fast:

Sett till de kvalitéer LSK har, vilka manifesterades ytterligare en gång i dag i 3-0-segern mot Varberg, måste Gefle nå sitt max i de två matcherna som kommer upp för att kunna förlänga sin allsvenska sejour.

Jag är inte ens säker på att det räcker.

***

Tippade ur Husqvarna och Landskrona inför säsongen – och fick för en gångs skull rätt.

Däremot hade jag mycket högre tankar om Öster och Assyriska som nu får kvala i hopp om att kunna stanna kvar i serien.

Jag känner varken till Örgryte – tvåa i Söderettan – eller Frej – tvåa i norrettan – men misstänker på rätt goda grunder att båda lagen kommer maxtaggade till kvalet.

Två fifty-fifty-matcher, känns det som.

***

I morgon: galadags.

Missa för guds skull inte.