Det mest exotiska inslaget i svensk elitfotbolls historia?

Troligen Café Opera FC – klubben som gick från division 8 till superettan på nio år.

– Det var en jävla resa vi gjorde, säger sportchefen Peter Kisfaludy.

 

Läget är i det närmaste hopplöst.

Det räcker inte med att vinna sin division 2-serie. Man måste dessutom vinna sin trelagsgrupp bestående av två andra seriesegrare innan man är framme vid ett direkt avgörande dubbelmöte med det lag som slutar åtta i division 1.

Året är 1999 och svensk fotboll står inför en både omfattande och revolutionerande serieomläggning, som bland annat innebär att superettan kommer att se dagens ljus året därpå.

Eftersom Brommapojkarna misslyckats med att nästla sig igenom kärnkraftverket slår saligen avsomnade Stockholms-Tidningen snabbt fast att det inte kommer att finnas något lag från huvudstaden i den första upplagan av superettan.

Vad S-T tycks ha förbisett är att Djurgården vid tillfället parkerar som jumbo i allsvenskan – och att Café Opera fortfarande är med i matchen. Snobbarna som jobbar lyckas nämligen sensationellt vinna sin trelagsgrupp och ska nu upp emot Gefle IF i ett knock out-möte om en plats i den nya serien.

Första matchen ska spelas i Djursholm, men det tillstöter snabbt komplikationer. Tre, fyra dagar innan match dyker plötsligt Gefles tränare Pelle Olsson upp på Café Operas kansli och kräver att planen ska mätas.

Inga problem, planmåttet följer reglementet. Men Olsson står på sig och påpekar att det saknas elljus på arenan.

– Jag fattade snabbt vad han var ute efter. Han ville flytta matchen till Stockholms Stadion eftersom han visste att vi inte hade förlorat en match i Djursholm på tre år, säger Peter Kisfaludy och skrattar gott åt minnet.

Efter en hel del rabalder når parterna till slut en överenskommelse om att, trots allt, spela i Djursholm klockan 15 på onsdagseftermiddagen.

Trots massiv Gefle-dominans i 90 minuter plus stopptid slutar mötet 0-0.

Inför returen på Strömvallen tar Peter Kisfaludy bilen till T-centralen och inhandlar Gefle Dagblad, som med första matchen i minnet deklarerar att allt redan är klart, att det är klasskillnad mellan lagen och att GIF omöjligt kan sumpa den här chansen.

– Jag hängde upp sidan i omklädningsrummet, så att grabbarna inte skulle kunna undgå att se den, säger Peter Kisfaludy.

Tilltaget fick önskad effekt. Trots att Gefle planenligt tog ledningen lyckades Café Opera att vända till 2-1 i andra halvlek. Gefle kvitterade ändå till 2-2 och fick i matchens sista skälvande sekunder ett friläge att avgöra.

– Daniel Ytterbom nickskarvade fram bollen till Thomas Vesterinen, som får kalasträff – men vår keeper Berndt Magnusson kommer ut som en handbollsmålvakt och räddar.

– I dag kan man lugnt konstatera att vi aldrig hade nått superettan utan ”Berndte”, säger Peter Kisfaludy.

Claes Eriksson, i dag fotbollschef i landet, tränade Café Opera vid tillfället. 15 år senare springer Kisfaludy på Eriksson i samband med elitpojklägret i Halmstad.

– I yran efter matchen glömde jag att fråga honom vad han sa i paus. När jag träffade Classe i Halmstad frågade jag och han svarade: jag sa ingenting. Det räckte med att titta spelarna i ögonen för att förstå att de inte tänkte förlora matchen.

***

Det är alldeles i början på 90-talet och Alessandro Catenacci, ägare till Café Opera-koncernen, ska spela fotbollsmatch med sitt korplag ”Birger Bar”. Problemet är att det saknas en spelare. Vid sidan av planen står Peter Kisfaludy som, tillfrågad om han kan hoppa in, snabbt snörar på sig skorna.

Så inleds sagan om Café Opera FC.

– Vi gick in i seriespel 1991. Då bestod laget av kockar, garderobiärer och dörrvakter som samtliga jobbade på Café Opera. Vi vann serien direkt och vann även division 7-serien året efter. Båda åren spelade ”Sandro” själv i laget, berättar Peter Kisfaludy.

1994 tog Kisfaludy kontakt med ledare i Djursholms FK, då i division 4, för ett eventuellt samarbete.

– Vi hade ingen egen plan att spela på, ingen egen samlingsplats utan vi hade kuskat runt mellan Skytteholm, Kaknäs och en massa andra planer för att kunna träna och spela. Nu var vi ute efter en tillhörighet, ett hem.

Christian Bönnelyche, som i dag driver ett spelbolag och en fotbollsapp, hade varit engagerad i Djursholms FK i många år och tände direkt på samarbetsidén.

– Vi hade harvat där i många år, mellan division 3 och 4, utan att komma någonvart och jag minns att vi var tvungna att ta pengar från ungdomsverksamheten för att kunna driva A-laget. Visst var det en falang som inte ville samarbeta med Café Opera, men själv var jag övertygad om att det var rätt väg att gå – inte minst för att rädda ungdomsverksamheten.

Så kom det sig att Café Opera/Djursholm spelade division 4-fotboll 1994.

– Vi kom tvåa i serien den säsongen och torskade i kvalet mot Gamla Upsala. Direkt efter åkte jag och Peter två veckor till Thailand, där vi drog upp ritningarna för 1995.

– Det var då Sandro frågade mig om jag ville bli sportchef och det var då satsningen började, säger Peter Kisfaludy.

Lennart Wass, som sedermera kom att träna Djurgården, hämtades in som tränare och inte mindre än elva nya spelare införskaffades.

Gamla avdankade profiler gjorde sig inte besvär. I stället ville Peter Kisfaludy ha unga, äregiriga spelare med höga ambitioner.

– Eftersom jag hade varit ledare i BP hade jag bra koll på talangerna i stan. Jag kontrakterade många som inte riktigt räckte till i AIK, Djurgården och Hammarby men som jag visste var riktigt bra karaktärer.

– Vid ett tillfälle tog jag kontakt med Fredrik Dahlström, som då hade lämnat Djurgården, och frågade om han kunde tänka sig att spela för oss. Det beror på vad ni betalar, svarade han. Då tackade jag direkt för samtalet och lade på luren. Den typen var inget för oss.

***

1994 kom Zvezdan Milosevic till Café Opera, övertalad av en kompis som redan spelade i laget. Zvezdan hade spelat i högsta ligan hemma i Jugoslavien och i Bari i italienska Serie B. Efter en kort, skadefylld sejour i Djurgården och en turbulent period i Assyriska ville han få fart på sin karriär igen.

– Ah, det var en fantastisk grupp spelare och ledare i klubben. Det var högt i tak och många utpräglade vinnarskallar, som Patrick Luxenburg, Daniel Hesser, Stefan Fältén och Johan Blomberg. Trots att det handlade om division 4 trivdes jag direkt, säger Zvezdan Milosevic.

Milosevic blev snabbt lagets store ledare och det är synd att säga att han lade några fingrar emellan.

– Han ställde grymt höga krav både på sig själv och lagkamraterna. Var det någon som inte gav allt på träningarna blev han tvärförbannad och uppmanade killen att sätta sig i bilen och åka hem, berättar Peter Kisfaludy.

Kisfaludy minns särskilt en match med Milosevic i huvudrollen.

– Vi mötte Sandviken i division 2 och de hade en elak anfallare, Stuart McManus, som hade spelat i allsvenskan med Örgryte. McManus sänkte vår andra mittback Pelle Håkansson i en nickduell redan efter tre minuter. Då sa Zvezdan till Pelle att ”den gubben tar jag hand om i fortsättningen”. Sen käkade han upp McManus fullständigt.

– På träningen dagen efter, vi hade Kjell Friman som tränare då, sa ”Zvesse” till ”Kjelle” att han själv och Pelle Håkansson inte skulle träna med de andra. Vadå, undrade Kjelle. Jag ska lära Pelle att nicka och hur man skyddar sig själv i nickdueller, svarade ”Zvesse”.

Zvezdan Milosevic gjorde fyra säsonger i Café Opera, men när klubben gick upp i superettan tackade han för sig.

– Jag var 34-35 år då och tyckte att det var nog. Såhär i efterhand måste jag säga att det var de roligaste åren i mitt fotbollsliv. Jag älskade att åka till träningarna och jag älskade att umgås med killarna i laget. Det var riktiga krigare, som aldrig vek ned sig.

– Det är annat nu, suckar Zvezdan Milosevic, spelarna tror att en tränare är som seven-eleven, tillgängliga 24 timmar om dygnet. De är för bortskämda.

Zvezdan Milosevic är i dag tränare i Landskrona Bois i division 1 södra.

***

Klass och stil.

Det var i mångt och mycket det Café Opera byggde sin identitet på. Redan under tiden i division 7- och 8 bar spelarna kostym och skjorta i samband med matcherna.

– Många ogillade oss skarpt och tyckte att vi var en samling snobbar. Inte AIK, Djurgården och Hammarby, de tyckte att vi var charmiga, men de andra.

Sportklädesjätten Nike hakade på direkt och sponsrade klubben i division 8. Nike blev Café Opera trogen fram till uppflyttningen i superettan 2000.

– Jag har hört hur snacket gick på något av deras styrelsemöten. Okej, vi sponsrar Barcelona och Valencia i Spanien och vi har Borussia Dortmund i Tyskland och i Sverige…Café Opera…what the fuck is that!? A night club!?

När Nike hoppade av tog italienska Kappa över som huvudsponsor. Som en konsekvens av det fick spelarna i laget byta ut sin Nissan mot en Alfa Romeo.

– Nej, de klagade inte, säger Peter Kisfaludy och skrattar.

När Café Opera gick upp i superettan och deltog på upptaktsträffen inför säsongen blev det också ett visst ståhej. När de andra, närvarande klubbarna dukade fram mineralvatten och jordnötter bjöd representanterna från Café Opera på snittar och champagne.

Café Opera blev också den första klubb att satsa på egen TV-reklam.

– Jag minns ett reklaminslag vi gjorde, med stjärnkocken Stefano Catenacci. Det handlade om att två tjejer stannade till med bilen utanför Café Opera och frågade var man kunde köpa biljetter till Café Opera FC:s matcher. På Stadion, svarade Stefano. När tjejerna körde iväg sa Stefano ”fan, man skulle ha blivit fotbollsspelare.”

– Vi gjorde många galna saker som retade upp många i fotbolls-Sverige, men vi menade aldrig något illa utan ville bara köra vår grej och sticka ut lite i mängden.

***

På planen gick det bättre och bättre.

– Mycket tack vare Sandro, som pumpade in pengar, men också mycket tack vare Peter, som hade ett fantastiskt öga för att bygga lag, säger Christian Bönnelyche.

Under debutsäsongen i superettan ledde Café Opera serien efter sex omgångar, före storheter som Malmö FF och Djurgården.

I sjunde omgången mötte man just Djurgården inför 7 011 åskådare på Stadion.

För Christian Bönnelyche innebar matchen mot Dif ett jätteproblem eftersom han själv är djurgårdare ut i fingerspetsarna.

– Inför matchen sa min kompis Pelle Kotschack (också djurgårdare i varenda por) på fullt allvar att  han aldrig skulle tala med mig mer om vi vann.

Kort efter avspark gjorde Zoran Stojcevski 1-0 på straff för Café Opera.

– Då undrade man vad fan det var vi höll på att ställa till med, säger Peter Kisfaludy. Men sedan vände Djurgården på matchen. De spelade ut oss fullständigt och vann med 3-1.

– Jag hoppades på ett kryss i matchen, det ska jag villigt erkänna, säger Christian Bönnelyche och skrattar.

Tror du Kotschack verkligen menade allvar med sitt hot?

– Ha ha, nej, det tror jag faktiskt inte. Pelle är världens snällaste människa.

Under de sex, sju första omgångarna av den säsongen var Café Opera FC i blickfånget som aldrig förr. Det gjordes tv-inslag i de stora kanalerna efter varje match och i publiken på Stadion, dit klubben flyttat efter promoveringen, fanns både kändisar och dåvarande förbundskaptenerna Lars Lagerbäck och Tommy Söderberg.

– Alla var nyfikna på oss, undrade vad vi höll på med. Hela fotbolls-Sverige följde oss där ett tag, säger Peter Kisfaludy.

Café Opera slutade på femte plats i superettan 2000, aldrig med chans att nå allsvenskan. Året efter blev det en sjätte plats och ytterligare ett år senare en ny femte plats.

I anslutning till säsongen 2002 förändrades förutsättningarna för klubben dramatiskt. Både Sandro Catenacci och Peter Kisfaludy tog båda klivet över till AIK.

– Sandro sa till mig att nu har vi kommit så långt som det är möjligt att komma. För att nå allsvenskan hade vi behövt en helt annan supporterbas att stå på. Vi hade behövt ett publiksnitt på 3 000-4 000 åskådare för att få ekonomi i verksamheten. Vi hade väl 300-400 i snitt på våra hemmamatcher och det funkar ju inte, säger Peter Kisfaludy.

Under 2003 sökte Café Opera samarbete med någon av de allsvenska bjässarna i Stockholm för att bli farmarklubb. Det blev till slut så att man hamnade under AIK:s paraply, men den lösningen gagnade inte någon av klubbarna.

Café Opera avslutade sin korta men glansfulla verksamhet med att bli tabellnia i superettan 2004. Därefter gick man ihop med Väsby IK och bildade Väsby United, som i sin tur blev AFC United 2012.

Från division 8 till superettan på nio år. En unik prestation och ett rekordsnabbt avancemang genom seriesystemet.

Tre av de mest tongivande figurerna i verklighetens svar på Åshöjdens BK sammanfattar i korta ordalag upplevelsen.

– Det var en härlig tid, ett minne för livet, säger Zvezdan Milosevic, den pardonlöse mittbacken.

– Vi var unika och ville sticka ut, säger Christian Bönnelyche, administratören och den som verkställde många av Sandro Catenaccis och Peter Kisfaludys beslut.

– Det var en jävla resa vi gjorde. Skulle jag få chansen att göra den igen, skulle jag ta den. Jag älskar ju utmaningar, säger Peter Kisfaludy.

I september väntar en återträff med internmatch och middag på Stallmästargården.

Hetsen spelarna emellan inför arrangemanget började för länge sen.

Men glädjen att gemensamt få springa ut på planen igen överskuggar ändå allt.