Han spelar för det som en gång var världens sämsta landslag.

Han bär kaptensbindeln i Östersund och är backen som kan bli skyttekung.

Lär känna Alex Dyer, 25.

Sju mål hittills för en back. Det är inte så illa?

– Nej, det har gått bra, framför allt på slutet, då jag mest har fått spela på mittfältet.

Hur kommer det sig att du har gjort så mycket mål? Sex på de sju senaste matcherna.

– Som mittfältare kan jag gå fram mer och komma in i motståndarnas box. Sen har vi väldigt skickliga offensiva spelare, som Michael Omoh, Hosam Aiesh och Jamie Hopcutt, som kan ta sig förbi sin motståndare och slå fina inlägg. Då gäller det för mig att hitta rätt positioner i straffområdet.

Har du ambitioner att vinna skytteligan rent av?

– (skratt) Nja, det vet jag inte. Inför säsongen hade jag som mål att göra tio mål, men nu kan det bli fler. Jag hoppas i alla fall det.

Du har agerat hjälpgumma under din tid i ÖFK och spelat på i stort sett samtliga positioner utom målvakt. Var spelar du helst om du själv får välja?

– Det spelar egentligen ingen roll. Jag har spelat högerback, wing back till höger, wing back till vänster, på mittfältet och någon enstaka gång i anfallet. Jag spelar där jag gör störst nytta för laget, men jag trivs nog allra bäst på mittfältet.

Du är lagkapten i Östersund. Varför tror du att de har valt dig?

– Det är svårt att säga. Jag spelade samtliga 30 matcher i fjol och det du vill som tränare är att alltid ha din lagkapten på planen. Jag tränar dessutom varje dag och försöker att vara så professionell som det bara går.

Jag pratade med en ÖFK-ledare som sa att du är begåvad både på och utanför planen och att det är därför som du har bindeln.

– Det var snällt sagt. På planen försöker jag alltid att göra det som är bäst för mitt lag. Utanför planen är jag ganska lugn, jag går inte omkring i omklädningsrummet och skäller utan behandlar alla med stor respekt.

Det snackas mycket fotboll i stan nu, antar jag.

– Ja, det är ett enormt intresse. De lokala medierna gör intervjuer varje dag och folk på stan kommer fram och säger att de hoppas att vi ska gå upp i allsvenskan. Även utanför Östersund verkar intresset för oss vara stort. Det är bara kul.

Hur gör du som lagkapten för att dina lagkompisar inte ska duka under för trycket, bli för nervösa?

– Jag är lika nervös som alla andra. Det handlar om att kontrollera sina känslor, vara fokuserad och tro på det vi gör. Men det måste också finnas plats för skämt och skratt. Vi är en tight grupp som stöttar varandra. Jag är helt säker på att vi klarar pressen. Dessutom är vi vana vid att utsätta oss för prövningar genom våra kulturella aktiviteter. Vi har dansat inför folk och uppträtt på andra sätt inför folk just för att förbereda oss på att kunna hantera press.

Berätta lite om dina fötter.

– What!? Aha, nu förstår jag. Ja, tidigare har jag haft stela fotleder, men jag jobbar varje dag med våra fysios och nu är det mycket bättre. Om jag blivit snabbare vet jag inte, jag har aldrig varit särskilt snabb, men det känns i alla fall mycket bättre.

Du kom till Östersund 2014. Hur hamnade du där?

– Jag spelade för Storbritannien i Universiaden 2013, och han som var förbundskapten där känner Graham Potter väl, så han tipsade helt enkelt Graham om mig. Sen frågade jag min familj och min flickvän vad de tyckte, och när de sa okej skrev jag på. Det är inget jag ångrar.

Du är annars fotbollsfostrad i England, i Northampton och har spelat League Two-fotboll för klubben. Om ÖFK skulle möta Northampton – hur skulle det gå?

– Jag är säker på att vi skulle vinna, det finns mer kvalité i vårt lag. Brittiska spelare och lag är kanske fysiskt starkare och bra på att hitta ett sätt att vinna matcher på, men kvalitén på våra spelare är högre.

Jag ser på twitter att du har bra koll på Premier League. Favoritlag och varför?

– Jag är Arsenal-fan sen många år tillbaka. När jag var liten bodde vi i närheten av Arsenals hemmaarena, så därför blev det naturligt för mig att börja hålla på dem. Jag hoppas att vi kan vinna ligan, men jag är osäker på om vi klarar det. Vi skulle behöva en striker som kan göra 30 mål och det har vi inte nu.

Sen spelar du landslagsfotboll för Montserrat. Varför?

– Min pappas föräldrar kommer därifrån, så när jag för fyra, fem år sen fick en förfrågan om att spela för dem kändes det mycket hedrande. Sen hörde varken England eller Sverige (Alex mamma är svenska, från Täby) av sig (skratt).

Hur går det för er?

– Ah, det går bättre och bättre. Ett tag var Montserrat rankat som det sämsta landslaget i världen, men det senaste åren har vi vunnit några matcher och klättrat på rankingen.

Berätta lite om Montserrat och dess fotboll. Ni är förresten rankade 176 i världen just nu.

– Det är en liten ö i Karibien med 4 000-5 000 invånare. Två tredjedelar av ön är obebodd eftersom det är för farligt att bo i närheten av vulkanen och askan den sprider. Tidigare fanns det inte en arena på ön, därför fick vi spela våra hemmamatcher i Trinidad. Nu har det kommit in mer pengar i fotbollen och därför har vi en helt ny stadion där vi kan spela våra matcher. Utvecklingen har varit enorm de senaste fem åren.

Hur skulle det gå om ni till exempel mötte Sverige?

– (skratt) Just nu skulle vi inte ha en chans, men ge oss tio år… Det skulle vara fantastiskt att få möta Sverige.

Tillbaka till Östersund och ÖFK. Om du jämför det lag ni har i år jämfört med det i fjol. Hur låter det då?

– När det gäller startelvan tycker jag att den håller ungefär samma klass. Skillnaden nu är att vi har 24-25 spelare som kan spela på den här nivån. Det hade vi inte i fjol, då vi dessutom drabbades av många skador och därför fick en dålig start.

Men ni har ingen som Modou Barrow?

– Nej, det har vi inte, det är med marginal den bäste jag har spelat med, men tittar man på kvalitén i stort är startelvan lika bra och truppen nu klart mycket bättre.

Ni är starkare på konstgräs. Hur ska ni förbättra er på naturgräs?

– Vi tränar varje dag på konstgräs och vill spela ett snabbt passningsspel, vilket lämpar sig bäst på konstgräs. I slutändan handlar det ändå om fotboll, att det är elva mot elva och att förutsättningarna i stort är desamma. Vi inser det mer och mer och då kommer vi också att bli bättre på naturgräs.

Vad tycker du om kvalitén på superettan i år jämfört med i fjol?

– Två storklubbar, Hammarby och Sundsvall, gick upp i fjol, och de som ramlade ur allsvenskan i fjol har haft problem, så kanske är den lite svagare nu. Fast jag vet inte, och jag bryr mig faktiskt inte. Det enda som är viktigt är att vi vet vad vi ska göra.

Något lag och någon spelare som har imponerat extra mycket på dig?

– Jag har inte så bra koll på spelare, men Assyriska har vi mött två gånger och de spelar fotboll på rätt sätt. Jönköping gör sin grej och gör det bra, har starka anfallare som Thelin och Smylie. Vi har respekt för alla lag vi möter, men vet också att vi kan slå alla om vi gör våra saker rätt.

Ängelholm borta på söndag – hur går det?

– Ängelholm är en tuff motståndare, som har spelat riktigt bra på slutet, men självklart tror jag att det kommer att gå bra.

Hur mycket kan jag satsa på att Östersund tar klivet upp i år?

– Ha ha…jag vet inte, jag håller inte på så mycket med sånt, men, ja, vi kommer att gå upp.

Är det här laget redo för allsvenskan?

– Ja, vi är redo. När vi går upp kommer det in mer pengar och då kan vi få ihop ett ännu bättre lag. Lite otur för mig, kanske, eftersom mitt kontrakt med klubben går ut efter denna säsong (skratt). Min förhoppning är att de vill behålla mig.

Alex Dyer tippar omgång 23:

Gais-Frej 1-0

Varberg-Utsikten 3-1

BP-Ljungskile 1-1

Ängelholm-Östersund 0-3

Syrianska-Värnamo 2-1

AFC-Assyriska 2-3

Jönköping-Mjällby 3-0

Sirius-Degerfors`1-1

Mitt tips:

Gais-Frej 2-0

Varberg-Utsikten 3-0

BP-Ljungskile 2-1

Ängelholm-Östersund 1-2

Syrianska-Värnamo 2-1

AFC-Assyriska 1-1

Jönköping-Mjällby 3-1

Sirius-Degerfors 2-1