Republiken Jämtland är känd för mycket.

Men inte för fotboll.

Inte förrän nu.

Och jag säger utan darr på stämman: Östersunds FK har alla möjligheter att ta allsvenskan med storm.

Det har varit trekvartsklart ett bra tag nu.

Och i kväll höggs det i sen.

Östersunds FK kommer att spela i allsvenskan 2016 och blir därmed det första jämtländska inslaget i vår finaste fotbollsserie.

Om jag är överraskad?

Ja – och nej.

Ja för att klubben bildades så sent som 1996 (efter en sammanslagning mellan Ope IF och IFK Östersund) och tog klivet upp i superettan först för tre år sedan. Det ska liksom inte vara möjligt för en så ung uppstickare att nå högsta avsatsen i fotbollspyramiden så snabbt.

Nej för att jag vet att föreningen både är välskött och ytterst ambitiös. Under dynamiske och driftige ordföranden Daniel Kindberg har ÖFK i rekordfart utvecklats till en elitklubb med både stark organisation och åtminstone hyfsad ekonomi.

Nyckeln i ÖFK:s verksamhet är scoutingdelen. Klubben har tack vare ett väl utbyggt nätverk hittat och förädlat spelare från snart sagt jordens alla hörn.

Här har funnits mexikaner, sydkoreaner och spanjorer och här finns alltjämt nigerianer, britter, fransoser och jänkare. Krydda det med ett par, tre noll-åttor på jakt efter revansch efter att ha blivit sidsteppade i andra klubbar och nån enstaka egen produkt och det blir till en stark och smakfull cocktail som kan få vem som helst att bli sådär skönt saligt snurrig.

Mitt första minne av Östersunds FK är från våren 2013, debutsäsongen i superettan, när jag såg laget spela mot Gais på Gamla Ullevi. Trots att en fågel hade viskat i mitt öra att det här var en nykomling som stack ut blev matchen till en aha-upplevelse jag sent ska glömma.

I första halvlek spelade detta Östersund ut Gais efter noter, hade ett säkert 70-procentigt bollinnehav och skapade målchanser i parti och minut.

I andra halvlek, vid tvåmålsledning, tog ÖFK hem laget, försvarade sig lågt, kontrade sylvasst och vann till slut hur säkert som helst.

Jag smälte som en isklass en stekhet junidag och har alltsedan dess haft ett gott öga till detta ”Norrlands Barcelona”.

Tränaren Graham Potters betydelse i sammanhanget går inte att överskatta. En behagligt cool engelsman som kom till Jämtland 2010 och som med små, listiga manövrar rattat ÖFK-skutan sen dess. 40 år, trebarnsfar. Intelligent, intellektuell. Välutbildad och världsvan.

En gång bad jag Daniel Kindberg berätta något om Potter som ingen annan kände till.

”Han hatar att gå ut med familjens hund”, svarade Kindberg.

Det är Potter, jyckarnas skräck, som är arkitekten bakom detta spektakulära bygge och det är han som mer än någon annan (Kindberg himself möjligen undantagen) förtjänar att hyllas en kväll som denna.

Jag har tidigare skrivit att jag tror att Graham Potter en vacker dag kommer att bli manager i Premier League, och det finns ingen anledning att rucka på den profetian i denna stund.

Men först ska han ta sig an allsvenskan.

***

Bredast trupp med flest alternativ.

De individuellt skickligaste spelarna.

Och snudd på oslagbart hemma på Jämtkraft Arena.

Där har du de tre viktigaste förklaringarna till att Östersund har lyckats infria de högt ställda förväntningarna som fanns på laget inför säsongen.

Gnuggar man igenom spelartruppen finns det bland alla spelskickliga bollbegåvningar en trio som trots allt sticker ut lite extra.

Balansmittfältaren Fouad Bachirou, fostrad i Paris SG, var helt outstanding under våren. Har gått ned sig en aning under hösten, men måste ändå anses vara särklassig i serien på sin position. En liten, kvick och bolltrygg herre med utsökt speluppfattning. Han är lagets kitt.

Innermittfältaren Brwa Nouri, med förflutet i AIK, är spelaren som får laget att ticka. Det är han som bestämmer fart och rytm, som både kan spela kort och långt och som dessutom har avgjort ett antal matcher med sitt hårda och precisa skott. Han kallas för ÖFK:s Xavi, vilket säger det mesta.

Offensive mittfältaren/anfallaren Jamie Hopcutt, som Potter upptäckte under en testmatch i Birmingham, är frisk och i form seriens kanske allra bästa spelare. En brittisk poängmaskin som går på högvarv för jämnan och som kommer att bli en attraktion även i allsvenskan.

Jag är också mycket förtjust i sommarförvärvet Sotirios Papagiannopoulos (bara jag slipper skriva hans namn för ofta…), som tillfört speed och hårdhet till en backlinje som tidigare var i långsammaste och mjukaste laget…

… i Michael Omoh, artisten som har den kanske högsta potentialen av alla i detta lag…

… och i Alex Dyer, pudelklok lagkapten som under en period i höst gjorde mål på allt.

Min känsla är att ÖFK med nuvarande spelartrupp skulle hänga kvar i allsvenskan.

Men eftersom jag känner till att klubben siktar högre, mycket högre än så (herregud, här snackas det om att vinna allsvenskan och få spela i Europa) behövs spelarmarknaden inventeras ytterligare en gång.

Mitt förslag är att en innerback, en yttermittfältare och en anfallsspets av klass införskaffas när transferfönstret slås upp.

Går Daniel Kindberg i lås med den uppgiften kommer Östersunds FK att ta allsvenskan med storm.

Sanna mina ord.

***

Till sist: om du såg Östersunds match mot Syrianska igår ska du glömma den direkt.

Det var nog lagets sämsta insats denna säsong.