Seriens två bästa lag.

Men också seriens två motpoler.

Det är lite gammeltjoa mot Rock’n’roll när Jönköpings Södra och Östersund i morgon drabbar samman på en garanterat knökfull Stadsparksvallen.

Först som sist:

Det är snudd på omöjligt att tippa utgången av matchen.

Okej, J-Södra har ett hemmafacit som är smått sanslöst, samtidigt som Östersund har hackat rätt betänkligt på bortaplan den senaste tiden.

Men – som Glenn Strömberg hade hojtat, samtidigt som armarna flaxat som väderkvarnar – J-Södra saknar två viktiga kuggar i innerbacken Joakim Karlsson och defensive playmakern Robert Gojani, som båda är avstängda, och det är dessutom osäkert om högerbacken Tom Siwe är frisk nog att spela.

Å andra sidan: J-Södra sitter i guldsits inför de tre avslutande omgångarna, bör kunna spela hyfsat avslappnat i vetskap om att en poäng i morgon innebär att allt är klappat och klart för en minst sagt efterlängtad reunion med allsvenskan.

Det är alltså Östersund som har all press på sig. Allt annat än seger i matchen innebär med största säkerhet att ÖFK har ett formstarkt Sirius (som möter tabellfyran Varberg borta kl 15) flåsandes i nacken när upploppet nalkas – och är det något du inte vill ha flåsandes i nacken nu så är det ett blåsvart lag med korn på ett byte modell 30-taggare.

Ja, du ser; man kan vända och vrida på det till förbannelse utan att bli särskilt mycket klokare, och att då leka Saida och sia om hur det kommer att gå ter sig bara löjligt.

Men, okej då:

Jag säger 1-1, så har jag i alla fall sagt något.

Det som möjligen är lite mer intressant än mitt siffertips är hur klubbarna är uppbyggda och vilken image de har valt att ha. Där skiljer det betydligt mycket mer än i kvalité och i hittills inspelade antal poäng.

Kika här:

J-Södra spelar på naturgräs och Östersund på konstgräs.

J-Södra är så hemvävt det kan bli med tolv spelare i truppen som är fostrade i regionen medan Östersund har spelare från snart sagt jordens alla hörn.

J-Södras tränare Jimmy Thelin får utslag om han inte får spela med samma formation och samma spelare (nåja) i match efter match medan Östersunds tränare Graham Potter byter formation till synes efter behag och ser ut att kasta tärning när han väljer spelare (nåja igen).

För J-Södra handlar det inte om ”Joga Bonito” utan om att tre poäng ska in, skit samma hur det ser ut. För Östersund är seger lika viktigt, men kan man tryffera trepoängaren med lite grannlåt, så är det en bonus.

Det skiljer också rätt mycket i, ska vi kalla det för offentlig framtoning. Där J-Södra ligger lägre än lågt och svarar god dag yxskaft på alla frågor som ställs är Östersund sturskt, stöddigt och talar klarspråk: frågan är inte om vi går upp i allsvenskan utan när vi går upp, och tro inte att vi går upp för att hänga kvar utan vi går upp för att ta upp kampen med Blåvitt, Malmö, AIK och de andra bjässarna.

Som en följd av olikheterna har det faktiskt utvecklats en viss antagonism mellan klubbarna.

Nä, inte av AIK-Djurgården-kaliber, men ändå en kittlande rivalitet.

Nyligen såg jag i en webb-tv-intervju J-Södras lagkapten Tommy Thelin sitta och säga att han absolut föredrog Sirius sätt att spela framför Östersunds.

Och när jag själv intervjuade ÖFK-kaptenen Alex Dyer sa han att Assyriska spelade den för honom mest tilltalande fotbollen i serien och att J-Södra kör sin grej och gör det bra. Underförstått: de vinner sina matcher, men så jävla kul att titta på dem är det ju inte.

Du ser, det är lite Kalles kaviar och falurött över det ena laget och en touch av den lite farligare världen över det andra laget.

Eller, om man så vill, lite gammeltjoa mot Rock’n’roll.

***

Min känsla är annars att det kommer att bli en rätt avvaktande match där båda kommer att vara försedda med livrem och dubbla uppsättningar hängslen. I det här läget är det viktigare att inte förlora än att till varje pris vinna.

Mönsterbrytare?

Jodå, de finns, men jag betvivlar faktiskt att Potter kommer att spela med det potentiella knock out-pillret Michael Omoh från start och jag är rätt säker på att Thelin väljer disciplinerat säkre Jesper Svensson framför avigt irrationelle Ronny Sabo på ena kanten.

Ska du ändå ha två möjliga huvudrollsinnehavare, så blir det dessa:

Tommy Thelin. J-Södra-kaptenen har successivt växlat upp efter magåkomman och fick i senaste matchen äntligen göra mål, vilket lär ha stärkt honom ytterligare. En ”TT” i form och på humör får lagets anfallsspel att ticka på ett helt annat sätt.

Jamie Hopcutt. ÖFK:s superbritt har tagit över rollen som lagets stjärna efter Modou Barrow och är inte lika beroende av underlaget som en del andra lagkompisar. Hopcutt är en poängmaskin som kan försätta vilket försvar som helst i den här serien på det hala.

***

Vad jag själv hoppas på när jag bänkar mig framför tv:n (TV12 18.15)?

Att skönt entusiastiske och kompetente Daniel Kristiansson kommenterar…

… att det blir en välspelad match utan incidenter…

… och att båda lagen till slut går upp.

Allsvenskan skulle nämligen behöva både lite gammeltjoa och lite Rock’n’roll.