26 km! Det är REKORD för mig. Glassiga? Bilden säger väl allt. -2°och en sol som VÄRMER, pigga ben av traditionell glassuppladdning. Efter 2 mil var det dock inte lika glassigt längre mer än snön som liknade mjukglass i konsistensen – något slirigt och tungsprunget trots bråddar. Och benen var sega som kladdkaka, men det är där terapin kommer in. Två vänner som puschar, peppar och får benen att förflytta sig längre än de någonsin gjort. 

Den här gången blev det mycket prat om livet, jobbiga saker, djupa ämnen i över två timmar. Tänk vad det skulle kosta hos en terapeft! Dessutom en regäl dos antidepressiva medel genom träningsendorfinerna. Och solljus ska väl också förebygga depression? Hyllning till långpass löpning med fina vänner!

P.S. Den här gången var det inte jag själv som behövde prata av mig, men jag behöver verkligen JUST DET HÄR för att må så bra som jag gör. Kombo glass/träning/vänner/sol – oslagbart. D.S.