Inget morfin (obs – från operationen), ingen alvedon, inget koffein och ingen träningsendorfin. Jag är som en loj knarkare utan sina droger. Ingen endorfinhög, hypersprallig Anna utan mer Svensson-jämnt humör. Kanske bra, för precis som de andra gångerna jag inte tränat på ett tag får jag en sån jäkla nytändning när jag väl kan träna igen. 

Men en promenad ska jag ut på nu i alla fall. Det är vad jag får göra – promenera och kanske cykla om det känns bra. Gummibandsträning tror jag också är ok, men jag drar mig för att det är så tråkigt. Magen känns i alla fall bra. Lite öm och svullen fortfarande, men en bra sak i det hela är att inflammationen i hälsenan är borta. LÖPNING om ca en månad då 🙂

Värst är ändå att inte ens få bära mina barn. Att måsta ropa på mannen eller be äldsta sönerna bära tvillingarna när de hittar på bus eller vill ha tröst. Men å andra sidan – inga bajsblöjor och det är mannen som får gå upp med dem på morgonen. Always look at the bright side.. 😉

Idag ska vi fixa barnkalas för storbarnen, så nu promenad med mental uppladdning. Galen vecka!