”Allsång på Skansen” – om hjärnan själv får välja. 

Men programmet borde komma med varningstext.  

Dripp, dropp. 

Dripp, dropp.

Framför tv-soffan bildas en stor pöl av otuggad hjärnsubstans.

Vi lever i en värld där folk är mer stressade än någonsin, där människor blir utbrända till höger och vänster och den psykiska ohälsan skjuter i höjden.

Men man kan i alla fall inte komma och anklaga ”Allsång på Skansen” för någon av dessa vidriga folksjukdomar.

Snarare tvärt om.

För under en timme varje tisdagskväll är det som om hjärnverksamheten stannar upp. Och sakta börjar den smältas ner till en sörja. Man får passa sig så den inte börjar sippra ut genom öronen.

Dripp, dropp.

Måns kommer ut på scenen. Han är härlig Måns. Stabil, trygg. Man behöver inte oroa sig en sekund för att han ska säga någonting olämpligt eller trampa snett och rasa ihop i en hög. Nej, han är ingen skandalernas man, det kan ingen anklaga honom för.

Hjärnan tillåts stänga av. Vila.

Mina vardagsmåsten har åkt på en spakryssning till Tallinn.

Måns fixar det här.

Måns klarar allt.

Måns är bäst.

Måns… är Måns…

Dripp, dropp.

Dripp, dropp.

Och nu sjunger publiken en allsång. Texten rullar på tv:n så det är bara att sjunga med. Man behöver inte anstränga sig för att komma ihåg någonting. SVT har ordnat det här. Vem behöver avslappningsövningar eller avancerad svettyoga när man har Allsången?

Arvingarna dansar in och kör en gammal dänga. De har sjungit samma sak 100 000-tals gånger förr.

Emmelie de Forest river av ”Only teardrops” för vadå … 89737 gången sedan Eurovision i maj?

Det är djupt invanda hjulspår. Och där kommer Kikki Danielsson. ”Bra vibrationer”. Kikki, gamla goa Kikki. Och publiken stojar och sjunger och någon galer falskt och … VÄ… VÄ… VÄNTA HÄR NU! Nu börjar det faktiskt rinna något ur öronen.

Dripp, dropp.

Det är ett faktum. Hjärnan ligger nere i en pöl på golvet.

Och här sitter jag medan eftertexterna rullar förbi.

Ju mer nischat, desto roligare är livet.
”Grillmästarna” är ett utmärkt exempel på det.

I tv-världen värnas det om bredd.
Det ska vara lättillgängligt för alla. Helst lett av någon programledare som alla tycker om.
”Doobidoo” i SVT är ett utmärkt exempel på bredd.
Ett program med total avsaknad av smala referenser.
Med trallvänliga låtar och en harmlös gla’ göteborgare som ingen kan yppa ett ont ord om vid rodret.

Men bredd blir tyvärr rätt tråkigt rätt snabbt.
Och för smalt blir lätt … ja, för smalt.
Men i ”Grillmästarna” har TV 4 hittat något.
Plötsligt känns ”Sveriges mästerkock” alldeles för brett. Klart att man vill ha en nisch när det kommer till matlagnings-tv. Klart att det är underhållande med ett gäng hobbygrillare som under många år stått hemma vid grillen och känt att de nog ändå är rätt så överlägsna alla andra när det kommer till konsten att få till den perfekta kolbädden.

Det som är så härligt mer nischade program är att ämnena tas på så fruktansvärt stort allvar.
”Fantasterna” för övrigt ett utmärkt exempel på när specialområden blir bra underhållning.
Och jag kan känna att ”Grillmästarna” öppnar för mer nischad matlagnings-tv.
Vi har redan ”Hela Sverige bakar”, men varför inte ösa på ännu mer? Med ”Pastaproffsen” och ”Kokkonstnärerna”  … och kanske något där smörgåstårtan står i fokus?
Det blir inte för smalt förrän man börjar fnula på att ge inälvsmaten en egen tv-show.

Jag är övertygad om att nischer gör livet bättre. För att göra en enkel jämförelse med affärer: det känns ju mer uppseendeväckande, tryggt och framförallt roligare med en butik som bara säljer osthyvlar än en butik som säljer osthyvlar och 20.000 andra saker.

Och det här får mig att tänka: funkar nischandet inom mat-tv, ska man inte då ta det vidare?
Varför ska TV 4 damma av ”Idol” när man kan ha sålla ut hårdrockare eller kanske rappare som tävlar mot varandra?
Jag skulle titta.