Rubriken här ovan skulle kunna vara en filmtitel. Från en fars. Eller en tragedi.

Men Åsa-Nisse Airways (US Airways på utrikiska) har nu via mejl meddelat att de ”troligen” har spårat och identifierat min förlorade väska. Efter tio dagar utan några som helst spår tidigare.

Väskan levereras den här veckan. Kanske redan imorrn, kanske.

Jag räknar med att det finns stämplar från minst fem länder, i någon slags medföljande lapp.

Som kompensation för de elva dagarna utan väskan får jag säkert en tallrik soppa eller livstids resor med flygbolaget. 

Igår slog han bollen så långt ut till vänster att han hotade djurlivet på ett annat hål.

I dag slog Tiger Woods en bättre förstaboll på ettan, visserligen vänster, men den landade i alla fall på rätt hål.

Och publiken älskar honom…

Vi ska träffa Henrik Stenson om några timmar. Jag gissar att det blir mest snack om nya livet som tvåbarnspappa och lite om Tiger.

Jag träffade Stenson i Orlando för två veckor sen. Han var hur harmonisk som helst. Sover kanske inte så mycket på nätterna, sa han, men livet som pappa har förstås bara blivit ännu bättre. Och vem vill inte ha två kramar istället för en?

En intressant detalj; hans Emma har nu fött parets barn i två av de länder de kallar för ”hemma”; Sverige och USA. Men eftersom de har boende även i Dubai räknar jag med att ett eventuellt tredje barn föds där – så de har fått ett barn i varje världsdel.

Det är sånt här man grunnar på innan tävlingen är igång. Från torsdag blir det nog mer golf i den här golfbloggen. Och just Henrik Stenson ses av många som en dark horse.

– Henrik är min outsider för att vinna, säger Ron Sirak, chefskrönikör på amerikanska Golf Digest.

Egentligen är det varken dramatiskt eller speciellt sensationellt. 

Presskonferensen med Tiger Woods varade i 35 minuter.

Det var armar i luften nästan hela tiden, många ville ställa frågor. Men fick vi några svar? Nej, inte många. Det mest intressanta var det Tiger Woods INTE sa. Det vi fick läsa mellan raderna.

Vi vet att Elin inte kommer till Augusta och Tiger ville inte säga om hon stöttar tidpunkten för comebacken – alltså kan vi lita på att hon inte gör det. Det är intressant med tanke på att han upprepar mantrat att han svikit och sårat sina närmaste – och att det läkandet är viktigare än att vinna turneringar. Jaså – är det? Om familjen kommer först bör Elin ha del i beslutet att han spelar och så tycks det inte vara, i så fall hade hon visat det offentligt i någon form.

Känslan är att den här vältalige killen som har lurat hela sin omgivning under flera år nu sitter och skäms – men vet vi om han är ärlig? Jag är inte säker. 

Presskonferensen med Tiger Woods varade i 35 minuter.

Det var armar i luften nästan hela tiden, många ville ställa frågor. Men fick vi några svar? Nej, inte många. Det mest intressanta var det Tiger Woods INTE sa. Det vi fick läsa mellan raderna.

Vi vet att Elin inte kommer till Augusta och Tiger ville inte säga om hon stöttar tidpunkten för comebacken – alltså kan vi lita på att hon inte gör det. Det är intressant med tanke på att han upprepar mantrat att han svikit och sårat sina närmaste – och att det läkandet är viktigare än att vinna turneringar. Jaså – är det? Om familjen kommer först bör Elin ha del i beslutet att han spelar och så tycks det inte vara, i så fall hade hon visat det offentligt i någon form.

Känslan är att den här vältalige killen som har lurat hela sin omgivning under flera år nu sitter och skäms – men vet vi om han är ärlig? Jag är inte säker. 

Vid incheckningen i mediacentret på Augusta National fick en mindre skara utvalda reportrar en liten biljett som ser ut som en slott.

Biljetten till mötet med Tiger Woods.

Grindarna, nåja, dörrarna öppnar om en halvtimme. Tio minuter före presskonferensen stängs de och öppnas under inga omständigheter.

Mycket surr nu om vad som väntar. Blir frågorna så obekväma att Woods reser sig och går? Det finns många golfreportrar här som behandlats illa av Tiger genom åren – nu kan det vara pay back.

Jag noterar förresten att den utmärkta TT-texten av kollegan Green gick i flera tidningar i dag. Lite underhållande att jag nämns i bland annat den här tidningen.

Framme i Augusta, Georgia, efter ännu mer strul med Åsa-Nisse Airways. Åkte litet propellerplan första sträckan och kände mig som ett korvpapper i vinden på en svensk gågata. Upp, ner, sidled, upp igen, ner, sidled, jag trodde vi skulle störta. Folk grät i kabinen och höll främlingar höll varandra i händerna. Den manliga flygvärdinnan, här kallad Sjöqvistarn, försökte lätta upp stämningen genom att köra lite spontan stand-up. Helt bizarrt.

Väl framme i Augusta möttes vi av stillastående köer på avfarterna. Men jag och fotografen Höglund har varit här tidigare och åkte bakvägen till det hus som vi svenska journalister hyr tillsammans. Hur smidigt som helst.

Beger mig nu till The National och den upphaussade presskonferensen, som börjar klockan 20 svensk tid.

Tiger Woods spelade in sig på golfbanan i förmiddags. Första utslaget, hans första slag inför publik sedan skandalen avslöjades, blev en jättehook som lämnade första hålet och landade på nians fairway. Inte så imponerande.

Lite omskakade var vi allt. 

Den svenska mediagruppen satt och skrev sina sista rapporter från mediacentret när marken plötsligt började gunga. Borden rörde sig och min vattenflaska välte. 

Ett skalv. En jordbävning. Shit, tänkte vi och såg tyst på varandra. Och marken fortsatte att gunga. I mer än 30 sekunder.

Några minuter senare visste vi att det vi upplevt var den yttre ringen av en kraftig jordbävning precis söder om gränsen till Mexico, inte långt härifrån. Men ännu vet vi inte omfattningen.

Jag är uppvuxen i Mexico men minns inte barndomens skalv. Mina föräldrar har berättat om skyskrapor som gungat men det har varit overkligt att föreställa sig. Nu vet jag. Marken rör sig verkligen, den här gången i första hand i sidled. 

Just nu sitter jag med fotografen Höglund på flygplatsen och ska snart lyfta. Inombords känner jag nya skalv (om man nu kan skämta om sånt). Åsa-Nisse Airlines som slarvat bort en av mina väskor, sedan en vecka, hade mage att ta ut avgifter för den enda väska jag hade kvar. De hänvisade till nya oväntade avgifter som jag aldrig hört talas om tidigare, och ännu mindre behövt betala.

Härmed utlovas dyrt och heligt att jag ALDRIG MER ÅKER MED US ARIWAYS. Det har varit en mardröm från den första dagen av den här resan. När jag vädjade till dem att ge mig en exit i Frankfurt, eftersom jag är över två meter, blev de så sura på mig att de kallade på en säkerhetsvakt som fick ta hand om mig. Han satte mig i ett hörn och vaktade mig i över en timme. Och inte fan fick jag något extra benutrymme.

ALDRIG MER US AIRWAYS, skrev jag det?

Det blev lite spännande på slutet. I 14 sekunder. Om Pettersens chip på 18 hade gått i koppen hade det troligen blivit särspel. Men bollen stannade millimeter från hålet.

Men det blev alltså Yani Tseng, Taiwan, som vann. Och fick göra segerdoppet i ”Poppies Pond”, vattenhindret på sista hålet. Men jag förstår inte varför hon hade med sig resten av släkten och deras grannar och, tror jag, en hund eller två. Jag tycker att det bara är spelaren och möjligtvis caddien som skall göra segerdoppet. Det är ju kaos som det är nu, man ser knappt vem som är vem och blir nästan rädd att nån blir kvar där nere på botten. 

Nordqvist och Gustafson slutade tia. Det är riktigt bra. Att de var elva slag från seger låter vi bli att analysera.

Känslan när jag lämnar den här veckan bakom mig är att touren saknar profiler. Det finns få spelare där ute som berör den stora massan. Världsettan Lorena Ochoa är säkert en underbar människa och fantastisk golfspelare – men är inte det minsta kittlande. 

Jag önskar att Helen Alfredsson var världsetta. Och inte drabbades av fåniga regler i en pro-am, och därför tilläts spela. Alfredsson är den glöd touren saknar allt mer.

Nu ska jag åka till flygplatsen. Flyger hela natten. Landar imorrn bitti och tar sen en hyrbil till Augusta. Om mindre än ett dygn sitter vi svenska utsända öga mot öga mot Tiger Woods.

Tänk om vi satt och bevakade ett stort mästerskap och man plötsligt drabbades av en stark känsla av spänning. Tyvärr är det inte så i Nabisco Championship.

Visst, det spelas stundtals grym golf på en fantastisk golfbana, kanske den finaste på hela LPGA-touren.

Men spännande?

Vänta så ska jag gäspa innan jag svarar…

Nej.

Anna Nordqvist och Sophie Gustafson turas om att bjuda på både birdies och bogeys och kan som bäst landa top 10. Vilket är bra. Men inte spännande.

Yani Tseng leder klart. Suzan Pettersen jagar men hennes chanser känns inte stora. 

Jag sitter mest och funderar på var min förlorade väska är. Åsa-Nisse Air hade skickat den till North Carolina i måndags – men där hävdar de nu att den är ”saknad”. 

– Men vår personal på samtliga flygplatser i USA och Kanada har ögonen öppna, meddelar en representant lätt skamset.

Strålande. En ”Klabbarparn” vid varje bagageband all over North America. Då då.