Vid incheckningen i mediacentret på Augusta National fick en mindre skara utvalda reportrar en liten biljett som ser ut som en slott.

Biljetten till mötet med Tiger Woods.

Grindarna, nåja, dörrarna öppnar om en halvtimme. Tio minuter före presskonferensen stängs de och öppnas under inga omständigheter.

Mycket surr nu om vad som väntar. Blir frågorna så obekväma att Woods reser sig och går? Det finns många golfreportrar här som behandlats illa av Tiger genom åren – nu kan det vara pay back.

Jag noterar förresten att den utmärkta TT-texten av kollegan Green gick i flera tidningar i dag. Lite underhållande att jag nämns i bland annat den här tidningen.

Framme i Augusta, Georgia, efter ännu mer strul med Åsa-Nisse Airways. Åkte litet propellerplan första sträckan och kände mig som ett korvpapper i vinden på en svensk gågata. Upp, ner, sidled, upp igen, ner, sidled, jag trodde vi skulle störta. Folk grät i kabinen och höll främlingar höll varandra i händerna. Den manliga flygvärdinnan, här kallad Sjöqvistarn, försökte lätta upp stämningen genom att köra lite spontan stand-up. Helt bizarrt.

Väl framme i Augusta möttes vi av stillastående köer på avfarterna. Men jag och fotografen Höglund har varit här tidigare och åkte bakvägen till det hus som vi svenska journalister hyr tillsammans. Hur smidigt som helst.

Beger mig nu till The National och den upphaussade presskonferensen, som börjar klockan 20 svensk tid.

Tiger Woods spelade in sig på golfbanan i förmiddags. Första utslaget, hans första slag inför publik sedan skandalen avslöjades, blev en jättehook som lämnade första hålet och landade på nians fairway. Inte så imponerande.

Lite omskakade var vi allt. 

Den svenska mediagruppen satt och skrev sina sista rapporter från mediacentret när marken plötsligt började gunga. Borden rörde sig och min vattenflaska välte. 

Ett skalv. En jordbävning. Shit, tänkte vi och såg tyst på varandra. Och marken fortsatte att gunga. I mer än 30 sekunder.

Några minuter senare visste vi att det vi upplevt var den yttre ringen av en kraftig jordbävning precis söder om gränsen till Mexico, inte långt härifrån. Men ännu vet vi inte omfattningen.

Jag är uppvuxen i Mexico men minns inte barndomens skalv. Mina föräldrar har berättat om skyskrapor som gungat men det har varit overkligt att föreställa sig. Nu vet jag. Marken rör sig verkligen, den här gången i första hand i sidled. 

Just nu sitter jag med fotografen Höglund på flygplatsen och ska snart lyfta. Inombords känner jag nya skalv (om man nu kan skämta om sånt). Åsa-Nisse Airlines som slarvat bort en av mina väskor, sedan en vecka, hade mage att ta ut avgifter för den enda väska jag hade kvar. De hänvisade till nya oväntade avgifter som jag aldrig hört talas om tidigare, och ännu mindre behövt betala.

Härmed utlovas dyrt och heligt att jag ALDRIG MER ÅKER MED US ARIWAYS. Det har varit en mardröm från den första dagen av den här resan. När jag vädjade till dem att ge mig en exit i Frankfurt, eftersom jag är över två meter, blev de så sura på mig att de kallade på en säkerhetsvakt som fick ta hand om mig. Han satte mig i ett hörn och vaktade mig i över en timme. Och inte fan fick jag något extra benutrymme.

ALDRIG MER US AIRWAYS, skrev jag det?

Det blev lite spännande på slutet. I 14 sekunder. Om Pettersens chip på 18 hade gått i koppen hade det troligen blivit särspel. Men bollen stannade millimeter från hålet.

Men det blev alltså Yani Tseng, Taiwan, som vann. Och fick göra segerdoppet i ”Poppies Pond”, vattenhindret på sista hålet. Men jag förstår inte varför hon hade med sig resten av släkten och deras grannar och, tror jag, en hund eller två. Jag tycker att det bara är spelaren och möjligtvis caddien som skall göra segerdoppet. Det är ju kaos som det är nu, man ser knappt vem som är vem och blir nästan rädd att nån blir kvar där nere på botten. 

Nordqvist och Gustafson slutade tia. Det är riktigt bra. Att de var elva slag från seger låter vi bli att analysera.

Känslan när jag lämnar den här veckan bakom mig är att touren saknar profiler. Det finns få spelare där ute som berör den stora massan. Världsettan Lorena Ochoa är säkert en underbar människa och fantastisk golfspelare – men är inte det minsta kittlande. 

Jag önskar att Helen Alfredsson var världsetta. Och inte drabbades av fåniga regler i en pro-am, och därför tilläts spela. Alfredsson är den glöd touren saknar allt mer.

Nu ska jag åka till flygplatsen. Flyger hela natten. Landar imorrn bitti och tar sen en hyrbil till Augusta. Om mindre än ett dygn sitter vi svenska utsända öga mot öga mot Tiger Woods.

Tänk om vi satt och bevakade ett stort mästerskap och man plötsligt drabbades av en stark känsla av spänning. Tyvärr är det inte så i Nabisco Championship.

Visst, det spelas stundtals grym golf på en fantastisk golfbana, kanske den finaste på hela LPGA-touren.

Men spännande?

Vänta så ska jag gäspa innan jag svarar…

Nej.

Anna Nordqvist och Sophie Gustafson turas om att bjuda på både birdies och bogeys och kan som bäst landa top 10. Vilket är bra. Men inte spännande.

Yani Tseng leder klart. Suzan Pettersen jagar men hennes chanser känns inte stora. 

Jag sitter mest och funderar på var min förlorade väska är. Åsa-Nisse Air hade skickat den till North Carolina i måndags – men där hävdar de nu att den är ”saknad”. 

– Men vår personal på samtliga flygplatser i USA och Kanada har ögonen öppna, meddelar en representant lätt skamset.

Strålande. En ”Klabbarparn” vid varje bagageband all over North America. Då då.  

Perfekta förhållanden på Mission Hills i dag.

Och de två bästa svenskorna har fått en drömstart. Både Sophie Gustafson och Anna Nordqvist har inlett med två tidiga birdies och är top 10 på ledartavlan.

Men mycket återstår. Ledarbollarna har inte ens gått ut.

I eftermiddag lämnar lämnar den lilla svenska pressflocken Rancho Mirage för att med nattflyget åka tillbaka till östkusten, för Tiger Woods presskonferens imorrn. Känns som en 40 timmar lång arbetsdag. 

Yani Tseng och Suzann Pettersen finns på andra plats och skuggar Karen Stupples i täten.

Tseng och Petterson spelade tredje rundan tillsammans och hetsade varandra genom lite betting – som norskan vann. Oklart hur mycket.

Visste ni att Yani Tseng köpte Annika Sörenstams gamla hus på Lake Nona, i Orlando? Hon flyttade in för exakt ett år sedan. 

– Här hade jag mina pokaler. Där kan ju du samla dina nu, sa Annika när hon visade sitt troférum vid försäljningen.

Annika köpte istället David Leadbetters hus, det största på hela området.

Yani Tseng är från Taiwan och har redan en major; LPGA-mästerskapen 2008. Kanske dags för nästa pokal till troférummet?

Bästa svenska den här vecka i öknen har varit Sophie Gustafson. I skrivande stund är hon elva inför sista rundan. Hon gick sista nio idag fyra under par. Spelar fläckvis mycket, mycket bra golf.

Om Gustafson kan vara med och utmana om en riktigt bra slutplacering är det imponerande. Hennes uppladdning inför säsongen har varit allt annat än bra. I höstas sprack äktenskapet med förre tourchefen Ty Votaw och alla förstår ju hur en skilsmässa påverkar i jobbet. ”Soffan” valde att flytta ut från det gemensamma hemmet, vara hemma i Sverige i två månader och har nyligen flyttat in i en lägenhet i Orlando.

– Golfen har kommit i andra hand, sa hon inför turneringen.

– Det jobbigaste med skilsmässan har varit att komma hem till en tom lägenhet.

Trots livskrisen i fjol vann hon penningligan i Europa. Och har börjat bra här. det får mig att tänka på Annika Sörenstam, som hade två av sina bästa säsonger i karriären före och efter sin skilsmässa.

Sophie Gustafson är en rasande cool tjej som jag gärna ser göra ett segerdopp söndag eftermiddag. 

En av de tjejer som spelar allra hetast golf i öknen är Suzann Pettersen, Norge. Hon har en fantastisk sving, har rätt längd på slagen och attackerar flaggorna som om de vore hennes fiende.

2007 var Pettersen nära att vinna men tappade en solklar ledning sista hålen, sista varvet. Jag tror inte att hon gör det igen.

Det har snackats om hamburgare i veckan. Phil Mickelsons favvoburgare. In-N-Out. 

Jag åt In-N-Out i Los Angeles första gången 1988. Det var kärlek redan då. Hamburgerkedjan finns bara i västra USA, i tre delstater, och är en dundersuccé. Alla som varit där älskar en ”Double-Double” lika mycket som Mickelson. Även spelarna i Nabsico. Anna Nordqvist har varit där, precis som många andra.

– Vi hade faktiskt en In-N-Out 50 meter från skolan i Arizona, när jag pluggade där. Jag såg den alltid på vägen hem. Jag var inte där så ofta men det var lite jobbigt…

Varför skriver jag då om hamburgare i en golfblogg, undrar någon. Jag vet inte. Men jag vet att kollegan Green på TT hade en In-N-Out-piké häromdagen och det var det första vi pratade om med Nordqvist när hon klev av 18 i dag. Kollegan Mattias Brännholm åt där tre gånger första dygnet han var här. Jag var där två gånger på en timme i torsdags kväll. 

Kärlek, som sagt.

Brännholm med den klassiska kartongen med mat.

Blir ju lite rastlös när Nabsico är helt iskall ur svensk synvinkel.

Funderar.

Så, var är vi då?

Man skulle ju kunna tro att den här turneringen är en korptillställlning uppe vid den nordsvenska gränsen mot Norge, norr om Kiruna. Vid norra Abisko. N Abisko.