LEIPZIG.

På en ödetomt i stadsdelen Plagwitz står Gjulner Sejdi och säljer kycklingmackor ur luckan på en orangemålad husbil.

Drygt trettio kronor tar han för en matig macka med smak av Balkan. Bredvid husbilen har han smällt upp ett partytält med ett långbord och två bänkar. Två medelålders män sitter och småpratar över varsin juice. Då och då gastar den ene till Gjulner, som han verkar känna sedan tidigare.

”Vi stannar över vintern i alla fall. Jag ska bygga upp ett tält här, och täta lite.”

Kvarteret behövde en lunga, tänkte Gjulner när han drog i gång verksamheten i somras. Och han visade sig få rätt. I dag går affärerna fint.

– Mitt motto är ”en oas i staden”. Titta, det finns inga gröna ytor på hela gatan. Sedan jag öppnade kommer ungdomar hit och njuter av den friska luften, tittar på folk, blir sedda av förbipasserande, säger han.

Egentligen är Gjulner jurist. Att han står och steker kyckling är mest ett infall, ”bara en galen idé”, säger han.
– Jag har alltid haft ett ömt förhållande till matlagning. Så jag gjorde min hobby till mitt jobb, ler han.

I en lokal på Marseburger Strasse några hundra meter därifrån sitter Alex Murawski och skruvar fast ekrarna på en liten cykel. I taket hänger däck och innerslangar. Ölbackar står staplade längs väggarna. Här och var ligger skiftnycklar och tänger. Några ungdomar står i ett hörn och röker. Hit kan man komma om man vill få cykeln fixad – eller bara är sugen på en öl.
– Innan jobbade jag som cykelbud. Sedan fick jag problem med hälsan och visste inte vad jag skulle göra. Så jag tänkte: vad är jag bra på? Cyklar, och att dricka öl. En underbar kombination, om du frågar mig, säger han.

De flesta som kommer till Alex Murawskis verkstad är cykelfantaster, eller studenter.

Dr. Seltsam, som stället heter, är inne på sitt femte år. Leipzigborna tycker om att cykla, så att locka kunder har inte varit något problem. Alex tänder en cigg och blickar ut över gatan.
– För fyra år sedan var Plagwitz helt dött, det fanns inget här. Sedan kom barer, små butiker, frisörer. Nu har det blivit mer mångfald. Det är bara att se på vilka cyklar folk kommer hit med nu jämfört med när vi öppnade. Studenterna kör fortfarande på sina rishögar, men det är mycket fixies också, säger han.

Leipzig ligger bara en dryg timmes tågresa från Berlin. Många har också utnämnt staden till just ”nya Berlin”. New York Times gick så långt som att kalla den för ”bättre än Berlin”. Leipzigborna själva värjer sig mot beskrivningen. Staden har en egen karaktär och behöver inte positionera sig mot större metropoler. På många sätt är trotset och förnekelsen typisk för en stad som håller på att förändras.

Samtidigt vittnar trasiga gator och tomma lokaler mitt i staden om att Leipzig har långt kvar till de processer som gjort tidigare fattiga Berlinstadsdelar som Prenzlauer Berg och Kreuzberg till hemvist åt välmående medelklass – ”verkreuzbergung”, som Alex säger.
– Det är fint att bo här. Men det är också väldigt fattigt. Möjligheterna att tjäna pengar är få. Fattigt och sexigt, som Berlin, skrattar han.

Förut fabrik, i dag tillhåll för kreativa ungdomar.

Leipzig har skulder på hundratals miljoner euro. Och även om universitetet och kulturlivet har gjort att staden klarat omställningen till marknadsekonomi bättre än många andra städer i forna Östtyskland så är levnadsstandarden fortfarande betydligt lägre här än i väst.

En som tagit vara på de låga hyrorna är modedesignern Sandra Jahn, som driver ett skrädderi i en gammal fabrik på Plagwitz huvudgata Karl-Heine-Strasse. Under DDR-tiden var byggnaden ett armaturverk. Nu befolkas den stora industrilokalen, Westwerke, som den kallas, av konstnärer, hantverkare och designers. Sandra var en av de första som flyttade in, i början av 00-talet.
– Jag tycker att Leipzig är en bra plattform för den som har egna idéer att förverkliga. Här råder fortfarande en öppenhet, inte som i Berlin, där allt redan finns. Och så är det vackrare här, det finns sådana ytor, säger hon.

Sandra Jahn var med och byggde upp Westwerk i början på 00-talet. Lokalen hon hyr fungerar också som butik.

En kreativ miljö, men tillräckligt mycket småstad för att man ska få arbetsro, förklarar Sandra. Det enda problemet är att kundkretsen inte finns i Leipzig.
– Folk här är lite för alternativa för min nisch. De går hellre på loppis och handlar. Men jag har mitt klientel, jag säljer mest på internet, säger hon.

Heike Müller, som startade eget klädmärke för ett år sedan, håller med om att det är svårt att hitta kunder i lilla Leipzig. Tillsammans med ett par kollegor hyr hon en ateljé i Leipziger Baumwollspinnerei, i dag kort och gott Spinnerei. Namnet härstammar från det spinneri – Europas största – som inrymdes i lokalerna runt förra sekelskiftet. 1993 las verksamheten ner helt.

Efter några år med andra verksamheter började kreativa Leipzigbor intressera sig för lokalerna runt 2000. I dag är cirkeln sluten.
– I andra städer har man inte råd med en sådan här ateljé. Leipzig håller på att komma ikapp nu, fler och fler designers flyttar in. Men de som är intresserade av våra kläder finns fortfarande i Berlin, eller kanske i Stockholm, ler hon.

Heike Müller driver klädmärket Saxony Ducks.

Något av det finaste med en stad av Leipzigs storlek är närheten till naturen, säger nästan alla jag pratar med. Med cykel är man i skogen eller vid en sjö på en halvtimme. Ett populärt tillhåll är Cospudener See strax söder om staden, ett gammalt dagbrott som fyllts med vatten och i dag fungerar som badsjö.

Viktigast av allt verkar ändå framåtskridandet och utvecklingen. Alex Murawski tvekar och funderar en stund när jag frågar honom om vad han älskar allra mest med sin stad.
– Att den har utvecklats så mycket de senaste åren. Det finns tendenser jag inte gillar, för så fort pengarna flyttar in så höjs hyrorna och allt blir dyrare. Gentrifieringsspiralen, du vet. Men mångfalden är underbar. Känslan av ungdom och frihet. Alla har en känsla av att saker och ting går att uppnå. Folk har inte stagnerat i medvetandet. Det gillar jag.