Detta handlar om psykvård som förstört en persons liv, men inte gott så långt att det slutat med självmord, men nära, flera gånger.
Min pojkvän som jag träffade försökte ta sitt liv med mediciner första gången vi träffades, jag fick stoppat honom men han fick ändå i sig tillräckligt mycket för att behöva åka in till akuten.
Hans liv har varit ett helvete sedan dess. Ett flertal gånger skulle prover tas, om proverna visade för högt så kunde det vara livshotande. Första gången så hade de ”missat” att kolla provvärdena, det blev en sväng in till psykakuten i ett antal veckor. Andra gången så var det också en miss, akuten igen. Tredje gången, sommaren innan vi träffades, så hade den ansvariga läkaren åkt på semester, och gissa vad som hände med provresultaten då. Japp, det blev akuten igen för tredje gången.
Inte nog med det, någonting som kunde lösas enkelt med att ge honom någon att prata med (pga riktigt illa situation) så får de för sig att han är deprimerad, han har borderline, han har bipolär, han har allt. Ni kan ju tänka er hur mycket mediciner han fick i sig. Mediciner som förstörde honom mer än vad det gjorde honom något bra. Usch.
Under det senaste tre åren har han fått gå runt med diagnosen ”bipolär” och äta mediciner emot detta. Den ena medicinen, som också orsakade alla dessa besök till akuten är en av dom, den andra en riktigt hemsk medicin.
Jag har varit med bipolära personer i mitt liv, och jag såg redan efter en vecka, han har inte bipolär.
Det finns så mycket mer att berätta, men jag kan inte skriva ner allt. Så jag skriver några punkter på vad som hänt:
– Förgiftad, tre gånger.
– Missade hela högstadiet, och hela gymnasiet.
– Har tillbringat totalt över 60 dagar inne på sjukhus, för ”rehabilitering” från förgiftningarna.
– Kramper och psykoser som uppstått pga medicinen.
– Flera självmordsförsök, hade inte jag varit med hade det gott åt helvete.
– Ingen på sjukhus som lyssnar pga ”bipolär” stämpeln.
– Fick SJÄLVA sänka ner på en medicin, och vi märker redan riktigt stora framsteg på hur han är som person.
– Efter ett år av framsteg, så går han nu på folkhögskola.
– Han säger det att, utan mig så hade han inte varit vid liv.

Jag älskar honom verkligen, jag är glad över att finnas där för honom. Jag hoppas verkligen att psykvården får sig en uppläxning, detta är inte okej. Snälla, ta verkligen reda på OM det är något med personerna innan ni proppar i dom massa livsfarliga mediciner. Tack vare det så har min pojkvän förlorat över 10 år av sitt liv som han kunde ha gjort så mycket med. Jag är otroligt glad att få vara med honom, jag är otroligt stolt över honom varje dag som jag ser framstegen som han tar, jag blir tårögd varje gång jag tänker på vad som kunde ha hänt honom om inte jag beslutat mig för att fortsätta träffa honom, även efter det som hände på vår första dejt. Jag såg en annan person än den som gjorde det, jag såg ett liv som inte förtjänar det liv som det har nu.