Historien är egentligen väldigt lång..
Min syster började må dåligt när hon precis kommit in i tonåren. Ville inte gå till skolan eller överhuvudtaget någonting. Jag spenderade många dagar/nätter med henne och stod vid sidan och såg hur myndigheterna försökte hjälpa henne.. Men snarare gjorde de allt mycket värre.
Hon fick kontaktpersoner som skulle dra upp henne iväg till skolan(vilket givetvis inte fungerade), bodde hos en kontaktfamilj där hon trivdes, kom hem igen och det blev värre än någonsin.. många självmordsförsök och skadade sig själv. Hon blir sedan skickad till en internatskola i Småland, långt ifrån alla hon känner och det funka inte det heller.. kommunen gör inget mer.. hon fyller snart 18 år och flyttar hemifrån till sin pojkvän. De fortsätter dåligt för henne.. Men så kommer vändningen, hon blir gravid och får en son! Jag slutar oroa mig ett tag. Snart förstår jag att det inte är som det ska igen. Hon berättar att hennes kille psykar henne och misshandlat, slagit, spottats osv.. Hon mår dåligt igen, men gör allt för sitt barn. Tillslut får hon nog när han dödshotar henne och ringer polis som är otrevlig och bemöter henne dåligt.
Han blir tillslut dömd.
Det vänder igen! Hon försöker börja studera igen, men ekonomin börjar strula och hon får ingen hjälp. Kronofogden stressar och knackar på ofta. Då kommer ett försök till självmord på våren. Hon ringer mig för att säga farväl..  jag försöker övertala henne, men hon har bestämt sig. Hon vill inte vara en börda för oss eller förstöra sin sons liv.. jag ringer pappa i panik. Hon blir hittad oskadad och kommer till en psykiatrisk avdelning. Jag ringer runt utom mig av oro tills jag tillslut får tag i henne. Jag säger till sköterskan att hålla henne kvar och hjälpa henne på riktigt. De släpper henne efter drygt 6 dagar!! Hon säger ått hon mår bra nu.. jag tror henne inte.
Inte ens ett halvår senare, så tog hon sitt liv.. Nu är hon ingens problem längre(som myndigheterna tycker)..
Vi som är efterlevande får inget stöd.. Knäpptyst från kommun!
Det känns överjävligt att jag nu står utan den finaste systern som funnits. Kvar har jag sorg, hat mot dem som inte gjorde tillräckligt och jag lider nu av panikångest.. Känner att jag borde anmäla kommunen och sjukhuset, även läkaren som kunde med att hota henne med att hon aldrig kommer få se sin son igen.. de gjorde så att hon vägrade vård. Jag hoppas ni sover gott om natten