30 år av försovning, kanske längre. Jag kallar det för försovning, för när någon tar livet av sig så vaknar omgivningen och anhöriga för sent. Bussen har gått, det kommer inte någon ny… Ingen ny chans att få försöka hjälpa eller försöka förhindra eller laga. Livet är en gåva, för somliga en börda, en gåva man inte vill ha och som heller inte går att sälja på någon auktionssajt.

Men nu pratar jag om tiden före auktionssajter, ja till och med före internet! Det ”glada” 80-talet. Min vän och skolkamrat tog sitt liv förra året. Han var en vanlig men stökig kille i lågstadiet. Hans ilska, ledsamhet, frustration och rop på hjälp, men framförallt rop på kärlek och uppmärksamhet tog sig uttryck i just att vara stökig. Men ingen fattade. Inte då och inte nu, nästan 30 år senare. Osynliga och fega vuxna i form av lärare och föräldrar och andra individer som borde tagit ansvar, gjort sig synliga och funnits där, ryckte i stället på axlarna och pustade. Blundade. Gav kvarsittning och bestraffade. Hjälpte det? Tydligen inte.

Vi barn förstod inte varför vår kompis var som han var ibland, mot oss var han snäll och just en kompis. Vi visste att det ofta var bråk hemma, främst mellan han och hans mammas nye man och senare också med de ”nya” småsyskonen. När han blev äldre, tonåring, resulterade det i att han kunde slå tillbaka. Men ingen mådde bättre för det. Hur hade varit om någon vuxen kanske kramat om killen någon gång.

Senare, i den s.k vuxenvärlden, gick det mesta snett. Arbeten som gick åt skogen, fylla, kraschade förhållanden e.t.c. Och säkerligen en väldigt olycklig barndom som ständigt gjorde sig påmind. Fortfarande ingen som såg eller brydde sig. Kanske fanns det en person, en mycket äldre släkting som var den ende han såg upp till, som brydde sig men tyvärr kanske kände sig maktlös. När denne släkting gick bort förra året dröjde det inte länge innan han själv valde att avsluta sitt liv. Jag kan inte låta bli att se sambandet. Jag är övertygad om att han innerst inne inte ville detta, men såg nog ingen annan utväg. Han ville nog mest ha mött någon på vägen som såg vad som var på väg att hända och kunde stoppat honom. Men nej.

Vi hade ingen kontakt, hade inte haft sedan högstadiet, men vi sprang på varandra ibland. Jag talade ibland med hans mamma som jag ofta träffade på den lokala affären. Jag bad henne alltid hälsa  och jag hoppas hon gjorde det. Jag träffade honom så sent som en vecka innan hans självmord och jag gav honom en stor kram för han såg ut att behöva det och vi pratade en liten stund om allt möjligt. På kvällen kom jag att tänka på hur nere han verkade och hur dåligt han såg ut att må. Han nämnde att han flyttat hem till sin mamma för en period. Jag minns att jag tänkte att nästa gång vi springer på varandra ska vi ta en fika och prata lite längre.

En vecka senare, jag minns att det var en söndagskväll, ringer min mamma och säger att jag inte får vara orolig om jag hör ambulansen i samhället. Det hade tydligen hänt en olycka. Av någon konstig anledning visste jag direkt vad som hänt. Det visade sig stämma.

Jag vill med detta givetvis skriva av mig lite av min egen ledsamhet, men främst uppmana alla att inte blunda. Aldrig någonsin. Inte tänka att det ordnar sig nog. Inte tänka att det inte är något man kan göra. Inte vara likgiltig. Ta barns tankar och utagerande på allvar. En kostsam lärdom för många att vakna upp för sent, men förhoppningsvis inte förgäves, det kommer alltid att finnas fler som Henrik.

// JJ