Första gången som vi kom i kontakt med barnpsyk var våren 2011, då skrev min dotter ett ”hejdå” sms till sina kompisar. Hon fick komma till BUP och prata. Fick diagnosen social fobi och vi fick övningar som vi skulle göra. Efter ett halvår så tyckte hon själv att hon inte behövde mer hjälp. I höstats blev hon fruktansvärt deprimerad och ville avsluta sitt liv! Blev akut in till barnpsyk där hon blev inlagd ett dygn. Hon blev utskriven och vi föräldrar fick nu vara hemma för vård av sjukt barn. ( hon är 17 år). Hon lider av svår depression och ångest som hon lindrar genom att skära sig i armarna. Vi får vakta henne hela tiden så att hon inte kan göra sig själv illa eller avsluta sitt liv! Har fått gömma mediciner, saxar, knivar, rakblad ja allt som hon kan tänka sig att använda. Hon äter nu antidepressiva, ångestdämpande och sömntabletter. Hon får underbar hjälp av BUP och har nu återfått lite aptit på livet! Min högsta önskan just nu är att hon tittar in i mina ögon och säger: mamma jag väljer livet även fast det ibland känns tungt! Jag är väldigt tacksam för den vård hon får även om mycket av den är det jag som förälder ger! Har dock förstått att barnpsyk fungerar mycket bättre än vuxenpsyk.
Jag kommer att kämpa för min älskade dotter <3!