Jag är mamma till en 23 årig dotter som är bipolär och har OCD (Obsessive-Compulsive Disorder = tvångstankar och tvångsbeteende). Hon har haft sin sjukdom sedan hon var ca 14 år. Det tog 4 år innan rätt diagnos ställdes. Det sammanföll med tonåren så det var svårt att veta vad som vad var. Strulig tonåring eller något mer? Vi, jag säger vi, för det är även ett mående som i allra högsta grad påverkar hela familjen. Det tog år innan vi kom till kvalificerad personal på BUP. Vi har haft turen att få hyfsat bra sjukvårdspersonal. Det blev svårt när hon blev 18 år och myndig. Var ska gränsen gå? JAG ser, hör, får ”utstå” hennes ilska, frustration, smärta och destruktiva beteende mot sig själv. Jag kan bara ta kontakt med sjuksköterska/läkare och tala om vad som är på gång. Redan där går jag över huvudet på henne. I depressionens svacka är hon inte kapabel att fungera och fatta beslut. Ändå kan jag inte göra mer än vara där för henne 24 timmar om dygnet. Jag har det kämpigt, men hon har det 100 gånger värre. Tankar på om hon är i livet eller inte har korsat mig mer än en gång då jag inte fått tag i henne. Att läsa om statistiken om självmord får mig att hoppas ”måtte ungen inte läsa detta!” Jag önskar att mer förståelse, stöttning och tid fanns i samhället för även människor med psykiska funktionshinder. Ett funktionshinder som ofta inte syns. Det är så lätt att säga ”ryck upp dig, ta dig samman”. Om du är ex diabetiker eller dyslektiker så säger du inte ”ryck upp dig, sluta pjoska, ta tag i det nu bara!”.