Det är fruktansvärt att läsa om alla människor gamla som unga. Alla bär de på egna berättelser om samhället som sviker. Jag är också en av dem. Ständigt rädd för att få samtalet från polisen att nu har de hittat honom min son 16 år som inte vill leva. Hur länge orkar man som förälder eller anhörig att finnas där dygnets alla timmar dag efter dag, vecka efter vecka. Det har gått 16 veckor och ännu har vi inte sett någon vårdplanering, vad görs idag och hur blir det imorgon. Föräldrarna får ansvaret för sina barn men vilket ansvar? Själv har jag tröstat, gett mat och kärlek utan att få något tillbaka efter det måste jag vakta varje steg han tar. Inte en minut har gått utan att tanken på vad händer om han lyckas, tänk om jag somnar eller inte längre orkar ta hand om allt. Hur många människoliv ska gå förlorade innan rätt hjälp finns tillgänglig för de som drabbas och deras anhöriga som glöms bort. Till alla er som kämpar, ge aldrig upp ni är bäst på att vara ni