Vården i Sverige är under all kritik.
Första gången jag mådde riktigt dåligt och enda gången jag faktiskt ringde vårdcentralen för att jag var rädd för att jag skulle göra något mot mig själv – blev jag ifråga satt om det verkligen var så illa.. Och blev erbjuden en tid om 3 veckor då detta inte ansågs som akut. Jag var i upplösningstillstånd och grät och försökte förklara att jag inte skulle orka så länge. Hon sa med stadig stämma – men hör av dig igen om du kommer på d vill ha tiden om 3v.

Hamnade dagen efter på psykakuten..

Sedan ska remisserna skrivas hit och dit. De vet inte vad de ska göra med en. Psyk skriver remis till vårdcentralen. husläkaren skrev en remiss till psyk i en av Sveriges städer. Han skrev att ärendet var brådskande. Över 6 månader senare fick jag ett samtal från sjukhuset att de hittat en remis och undrade om jag fortfarande behövde hjälp..
Svenskvård är inte skälet till att jag lever idag (26år).
Utan att jag hade någon som insåg att jag mådde så dåligt så hon lade sitt liv på is för att hjälpa mig. Jag är skyldig denna person allt. Och idag är jag på väg tillbaka!