Psykvården är som ett lotteri, ens öde avgörs vilken läkare du träffar, jag har sedan jag var 14 år dragits med allt från anorexia, depression, självskadebeteende och har idag ( 25) år fått min diagnos, instabil personlighetsstörning. men resan dit har varit väldigt lång. Jag har KÄMPAT för att få den vård som jag behöver, för det är ingen som direkt givet den till mig. Jag sökte mig till 3 vårdcentraler innan jag hittade en läkare som tog mig på allvar. På en mottagning i Partille skrattade dom åt mig när jag titt som tätt ringde och var orolig. Ingen gav mig information om hur jag lättast sökte hjälp, jag ville bli utredd ifall det var något som var fel, men dom fräste åt mig och sa att man inte gjorde utredningar där. Jag bytte vårdcentral, och fick medicin direkt av en läkare som även sa sig vara psykiater. Han pendlade hela tiden emellan att säga att jag behövde samtalsterapi för att sedan ändra sig och ökade dosen av antidepressiva läkemedel istället. Jag fortsatte trots ökningen att må dåligt. Jag hade självmordstankar, skadade mig själv när jag fick ångest, trots det hände det absolut ingenting. Läkaren skrev 2 gånger remiss till psykiatriska mottagningen i göteborg men dom ansåg inte att jag var tillräckligt sjuk. Inte kunde läkaren heller erbjuda mig samtalsterapi på vård centralen jag gick på. Jag höll på att gå under. jag fick ingen hjälp, flera gånger sökte jag mig till östra sjukhuset psykiatriska akutmottagning, men dom ansåg att jag inte var tillräckligt sjuk. Hur sjuk behöver jag vara egentligen för att någon ska ta mig på allvar? av en händelse gick jag till ungdomsmottagningen i ett annat ärende och där berättade jag hur jag mådde och där lyssnade dom på mig och hjälpte mig så att jag fick en samtalskontakt tills att jag skulle få hjälp. Jag fick träffa en underbar läkare som verkligen tog sig tid att lyssna och som remiterade mig till en privat psykiatrisk klinik Wemind i Göteborg. Däremot så blev jag akut dålig en kväll och jag tog kontakt med akutmottagningen på östra sjukhuset, men där provocerade dom mig istället , överläkaren jag träffade påstod att det fanns personer som hade det mycket värre än jag och att jag inte borde tycka synd om mig själv, vilket bara gjorde att jag kände att jag ville bevisa för alla ännu mera hur dåligt jag mådde, mina skärsår var ingenting jämfört med andras och därför tyckte akutmottagningen att jag gått kunde skickas hem igen, så dom sände hem mig med två stycken lugnande tabletter i en påse.
Jag överlevde ändå natten, men jag ville bara dö. Tillslut så gjordes en utredning på mig på den privata kliniken och det visade sig att jag hade av emotionellt instabil personlighetsstörning som jag hade misstänkt en tid. Under den här tiden flyttade jag även från Göteborg till Stockholm, och det tog en tid att föra över alla uppgifter från den ena psykiatriska mottagningen till den andra i Stockholm. I stockholm har jag däremot blivit bemött av mycket förståelse och jag har blivit hjälpt oerhört mycket. Jag äter i dag mediciner som hjälper mig oerhört mycket och fick träffa världens bästa dbt terapeut, dom gånger jag behövt åka in till akutmottagningen har dom hjälpt mig och stöttat mig, dom har gjort uppföljning och sett till att jag inte skadar mig själv. Min kamp är inte över, men tack vare läkare som har hjärta och hjärna på rätta stället har jag idag ett liv som jag iallafall klarar av att leva.
Det viktigaste när man söker hjälp i denna djungel av läkare, är att hitta en man kan prata med, någon som tar dig på allvar. En bra läkare på en vårdcentralen är ofta nyckeln till bra hjälp enligt min erfarenhet.