När jag var 19 började mina problem visa sig. Tror det rörde sig om en veckas tid som jag gick från att vara en helt normal person som hade vänner, fest på helgen och klarade mig ok i skolan. Tills det att jag inte enns gick upp. Det kändes som ett ankare över mitt bröst, och jag visste inte varför.

Efter mycket stöd gick jag till en psykolog som ställde lite frågor, även han frågade om jag funderat på att ta livet av mig, svarar man på det till en person som man aldrig träffar ? Nej, men istället var det de enda jag kunde tänka på. Fick medicin och ett återbesök om 1 månad. Det var antagligen första gången jag var uppe ur sängen på 1 månad.

Tillslut tyckte man det var så jobbigt att alla tjatade på en och undrade va det var för fel så man började dölja det, lärde sig leva med smärtan inom sig.

I år fyller jag 30 och har inte känt varken glädje eller livslust sen dess. Man går runt i ett vakuum som känns grått, man låtsas lyssna på människor men känner inget av det dom upplever. Jag skulle läsa ekonomi men det blev aldrig något av det för det fanns aldrig någon ork.

Bra dagar består av att man inte har några problem med att hålla fasaden uppe. Dåliga dagar känns som den kan brista när som helst.

Jag känner mig dock starkare än när jag var yngre. dipparna är färre och det är längre tid längre mellan dom, men när dom kommer så börjar tårar rinna så fort man kommer innanför dörren. Samtidigt som det känns lättare så känns det allt tyngre.

Mitt hopp består av att jag en dag skall få känna den livslust och glädje som jag ser andra känna. Men varje år minskar det hoppet.