Innan Hera kom in i mitt liv var jag som person väldigt ledsen, förvirrad och trasig. Jag var trött och behövde vila, kom aldrig till ro. Visserligen väldigt ung för att känna sig så trött, men att ha behövt leva med mig själv i det tillstånd jag var i och fortfarande vissa dagar vaknar upp i, är och har alltid varit mycket ansträngande. Proportionerna på mina känslor är enorma, vi pratar inte längre 1-100.

Att jag fick en diagnos gav mig aldrig rätt hjälp eller gjorde inte att piller som borde ha fungerat enligt bipacksedlarna fungerade på mig. Jag levde i tron om att jag föralltid var dömd att leva med mig själv så som jag var. Men en sommar träffade jag Henne, Hera, hon med fyra starka ben, ögon som såg mig och öron som faktiskt hörde mig och hon förändrade allt. I takt med att hon läkte så läkte också jag (vi läker fortfarande). Öppningar i min hud blev till ärr, som sedan bleknade. Jag slutade med medicin.
Hera fick mig att inse att det som varit har redan varit och jag behövde inte stanna i det som varit. Hon drog mig sakta men säkert ur mitt egna helvete. Hon fick mig att vilja leva. Helt plötsligt hade jag någon att dela min ångest och min olycka med, någon som aldrig ryggade undan, som aldrig backade. Jag var aldrig rädd för döden men däremot har jag alltid varit väldigt rädd för att leva.

Hera fick mig att börja rucka på just det, kanske var det just döden som skulle skrämma mig och livet som skulle kännas tryggt. Och sen kom dagen då han hängde sig. Natten då Hera mötte mig, återigen mötte hon mig när jag själv gav upp, när jag föll. Hennes ögon tvingade mig att se. Hennes öron vägrade lyssna på min dödslängtan och hennes ben stöttade mig. Sedan den dagen har hon på något oförklarligt sätt, kommit mig ännu närmare. Burit mig ännu längre. Legat vid min sida. Vaktat mig mot mina egna tankar eller impulser. Hon har vägrat låta mig tappa greppet. Och hon vägrar fortfarande.

Det fanns aldrig någon läkare som skrev ut ett recept på Hera åt mig. Hon hittade mig själv. Hon är den starkaste varelsen jag någonsin träffat. Hon har visat mig vem jag vill vara, hon har fått mig att ge upp döden. Jag väljer Hera, jag väljer livet tillsammans med Hera.

Jag vet att det här är som en hel bok, en novell. Och många av er säger att man inte ska vara så öppen med sina känslor. Jag undrar hur ni mår egentligen. Jag undrar varför vi ska tystas ner. Jag förstår inte varför vi inte kan prata om det. Varför kan vi inte prata om att han tog sitt liv och att jag lekt med tanken tusentals gånger. Hur ska vi annars kunna komma någonstans? Varför ska jag skämmas.

Hera plockade upp mig, Hera vågade se mig för vad jag var. Det var min räddning, att hon såg mig. Att hon lät mig prata. Ingen medicin i världen är som att prata med Hera. Hon gav mig ro, hon kommer aldrig kunna ta bort vissa saker. Jag kanske alltid kommer vara mer ledsen än andra, tänka på ett annat sätt och ta åt mig. Men det gör inget, för jag vet nu att det blir bättre. Att jag kan härda ut. Hera lärde mig det genom att låta mig prata. Jag tänker aldrig sluta prata, tänker aldrig mer vara tyst. Men framförallt tänker jag aldrig mer blunda för någon annans psykiska ohälsa. Jag vet vart det kan leda, jag har stått utanför den dörren och skrikit, önskat att jag kunde återuppliva döda, jag har ringt och bett polisen att komma och plocka ner honom. Jag tänker aldrig stå utanför den dörren igen. Jag tänker stå innanför, jag tänker kasta repen ur fönstret och säga nej. Jag tänker ge någon den chansen som Hera gav mig, chansen att vilja kämpa emot sitt egna helvete. Chansen att välja livet.